Archive for the 'Resor 2007' Category

USA, maj 2007

2007-05-07, Exet till San Francisco
Dags igen för en tripp till USA. Den här gången skulle exet på Java One-konferens i San Francisco i fyra dagar. SAS-planet från Arlanda var som vanligt försenat med någon timme, eftersom flygledarna tyckte det var lämpligt att sjukskriva sig (konstigt att de alltid blir sjuka så fort det är löneförhandlingar…). När dom väl lyfte var det en väldigt behaglig flygning, med egen TV-skärm och bra filmer. Dessutom var det inget ”stök” på flyget heller.

Han byttte plan i Chicago och efter ytterligare några timmar i luften landade han sent på eftermiddagen i San Francisco. Allt hade gått bra och han ringde hem till mig och berättade vad som väntade henne på Chicagos flygplats lite senare i veckan. Efter att han hade registrerat sig till konferensen strålade han samma med en jobbarkompis som flugit hit en annan väg. Dom tog en pizza och några öl till middag, sedan var det dags att gå och lägga sig för att komma ikapp dygnet…

2007-05-08 – 2007-05-11, exet i San Francisco
Exet tyckte att Java One-konferensen som lockade tusentals java-utvecklare från hela världen var ganska bra och dagarna var fyllda med bra föredrag/klasser. Någon lucka i schemat blev det under veckan och då passade dom på att shoppa lite eller bara gå ut i det fina vädret.

Ytterligare två killar från en annan avdelning på exets jobb hade också kommit över till konferensen och dom fyra utforskade stans mikrobryggerier och matställen på kvällarna. Bra mat, öl och sällskap gjorde att kvällarna ibland drog ut lite på tiden. Tack grabbar (eller gubbar).

Fredagen var sista dagen på konferensen och han fick eftermiddagen fri för att utforska stan. Han knallade runt en hel del och hamnade till slut nere i Fishermans Warf där han passade på att köpa en jacka för 150 kronor till mig. Vi köpte liknande jackor för några år sedan på västkusten och upptäckte att de var väldigt bra höst/vår-jackor.  

2007-05-12, till New Orleans
I dag lämnade exet San Francisco för att via Los Angeles flyga till New Orleans där han skulle träffa mig på eftermiddagen. Allt gick bra och han kom fram en timme innan jag skulle landa, så det var bara att sätta sig att vänta vid bagagebandet.

Jag vaknade mycket tidigt hemma i Stockholm och taxin kom och hämtade mig redan i ottan. Efter att ha checkat in, fixat säkerhetskontrollen, shoppat och fikat, gick jag till gaten för nu skulle planet avgå om ca en timme. Men flygledarna på Arlanda körde troligen någon typ av maskningsaktion för i princip alla flyg var försenade med minst en timme. Jag skulle flyga med SAS till Chicago varifrån en Airshuttle skulle flyga mig till New Orleans. Chicagos flygplats är inte stor, utan jättestor, och enligt schemat skulle jag ha ca 2,5 timme på mig i Chicago och redan på Arlanda krypte den transfertiden till en halvtimme.

När jag lyfte från Arlanda var planet alltså ca två timmar försenat och jag började oroa mig för hur jag skulle hinna med anslutningen i Chicago. Flygresan över Atlanten gick ganska fort och när jag landade i Chicago hade jag faktiskt nästan en timme på mig innan nästa plan skulle avgå.

Det gick fort att komma av planet, men det tog desto längre tid att komma igenom passkontrollen. När passet var stämplat då sprang jag till bagagebandet och där kom min ryggsäck åkande i sakta mak. Jag slet till mig ryggsäcken, rusade igenom tullkontrollen och lyckades hitta stället där jag skulle droppa ryggsäcken för att få den forslad till New Orleans-shutteln. När jag tittade på klockan såg jag att jag kanske skulle hinna, hade ca 15-20 minuter på mig. Men det var långt kvar till gaten, först skulle jag uppför en rulltrappa, åka tåg till en annan terminal, gå i en jättelång gång, åka fler rulltrappor, köa i säkerhetskontrollen och sedan gå jättelångt för att komma till gaten. På vägen träffade jag på ett par svenskar som skulle med samma plan som jag och då kände jag mig något lugnare. Om jag skulle missa planet då var jag ju inte helt ensam…

”Osynlig” alligator som jag hoppades få se i New Orleans. Om jag nu skulle komma dit…

Vi sprang mot gaten, jag tittade på klockan och konstaterade att planet skulle ha lyft för ca 10 minuter sedan. När vi äntligen kom fram till gaten då var den stängd och vi trodde att vi missat planet. Sprang fram och frågade en kille som jobbade vid gaten bredvid om planet till New Orleans hade lyft. Han ringde och kollade och då visade det sig att planet inte hade taxat ut ännu. En flygvärdinna kom och hämtade oss och såg till att vi kom ombord. Vilken pärs!

Flygvärdinnorna på shutteln var jättetrevliga, de skämtade och skrattade i princip hela vägen till New Orleans. Innan jag hann blinka, men en äcklig Jack Daniels senare, landade vi i New Orleans. Nu skulle jag försöka hitta exet som förhoppningsvis hade anlänt från San Francisco. Jag lunkade bort mot bagagebandet och vem stod där om inte exet och hans väska. Vi stod och väntade på min väska ett tag, men den kom förstås inte utan den hade blivit kvar i Chicago. Men vad gjorde väl det, huvudsaken var att jag hade kommit fram. Bagaget struntade jag fullständigt i vid det här laget.

New Orleans berömda hjulångare

Vi packade in oss i en taxi som körde oss till hotellet Queen & Crescent som låg väldigt nära Bourbon Street och French Quarter. När vi installerat oss gick vi raka vägen till Bourbon Street och åt pasta med räkor på Café Bajon och drack en svalkande öl. Sedan handlade vi badskor och ett par t-shirts till mig som fortfarande knatade runt i reskläderna i värmen.

Öl och drinkar fick man alltid i plastmuggar. Muggar som man kunde ta ut på gatan och även in på andra barer/klubbar på gatan. Som gjort alltså för att flytta på sig när de spelade en dålig låt där man var… Det var lördagkväll så det var mycket folk ute och amerikanare kan verkligen festa. Det blev en hyfsad tidig kväll, men vi hann faktiskt med en liten barrunda innan vi knoppade in.

2007-05-13, New Orleans
Sov tills vi vaknade, ingen väckarklocka på ringning i dag inte. När jag kom ut ur duschen, hade exet varit ner i receptionen och hämtat min väska som anlänt från Chicago.

En baby-alligator

Frukosten intogs på en Subway i Franska Kvarteren. Ute var det soligt, jättevarmt och skönt. Vi bokade en Swamp Tour för att titta lite på vildmarken till eftermiddagen och strosade runt lite nere vid hamnen. Någon riktig lunch hann vi inte med, för redan 13.15 plockades vi upp vid hotellet för att åka ut och spana efter alligatorer.

På vägen mot träsket passerade vi de delar av staden som hade blivit helt förstörda av orkanen Katrina. Bland annat var en Six Flags nöjespark, flera köpcentrum, ett helt villakvarter och mängder med bostadshus totalt förstörda. På sina ställen var det faktiskt som att åka titta på spökstäder. Att dessutom se en sådan stor nöjespark med alla berg- och dalbanor stå helt öde och förstörd efter att ha stått under flera meter havsvatten länge kändes för en sådan berg- och dalbane-fantast som exet.

Alligator

När vi kom fram till träsket då började det förstås att regna. Vi fick varsin regnponcho och så fick vi hälsa på en liten baby-alligator. De kom ihåg att ta betalt av oss också innan vi klev ombord på båten som skulle köra oss runt i träsket.

Regnet upphörde ganska snabbt och utflykten blev en upplevelse. Även också en verbal upplevelse eftersom vår guide var en krigsveteran som gärna berättade om hur det var i krigsmakten och i bland behandlade han båten som om det vore ett stridsfartyg också, det gick undan när han drog på full gas.

Träsket

Det tog inte lång stund innan vi träffade på den första alligatorn. Vår guide matade dom med mashmallows som var mycket uppskattade. Om han satte en mashmallow på en pinne som han höll en bra bit ovanför vattenytan, då hoppade alligatorerna högt för att få tag i godiset. Vi åkte runt i ett par timmar och såg minst 10-15 alligatorer, en del fåglar, ett par sköldpaddor och en riktigt häftig natur.

Innan vi åkte tillbaka till bryggan gjorde vi en sväng för att titta på ett hus som Katrina hade lyft upp från grunden och huset låg nu ca 500 meter från dess ursprungliga plats långt ifrån floden. Vi fick även syn på en typ av gnagare efter vägen, då menar jag inte en AIK:are.

Vid 17-tiden kom vi tillbaka till hotellet där vi sov ett tag innan det var dags att ge sig ut på Bourbon Street igen.

En äkta gnagare i träsket

Åt middag på en liten restaurang, Oceana Grill, som vi hittadepå en tvärgata till Burbon Street. Middagen som var jättegod bestod av Filét Mignon och Tuna special + öl.

Tillbringade sedan några timmar på olika barer. På många ställen var det levande musik som gällde. På vissa barer spelades det jazz, på andra rock eller blues och på ett ställe var det karaoke som gällde. Det fanns alltså något ställe för alla. Nu var det inte så mycket folk på gatan och barerna, dvs lite mindre party men fortfarande helt OK.

2007-05-14, New Orleans
Upp vid 9.30-tiden och i dag åt vi frukost på ett litet hak nära hotellet. Vi var de enda turisterna, det verkade vara ett jättepoppis ställe för New Orleans-bor som var på väg till jobbet. Vi blev i alla fall serverade en jättegod och billig frukost av jättetrevlig personal.

Ett av de fina husen i de Franska Kvarteren

Tillbringade några timmar med att se oss omkring i de Franska Kvarteren där det finns hur många häftiga hus som helst. Husen i de här kvarteren är kända för sina häftiga balkonger, som verkligen var lite speciella. Något som slog oss var att det var väldigt många hus som var till salu. Det är väl många som har flyttat från staden efter orkanen.

Gick sedan på en guidad rundtur på kyrkogården Louis 1, där bland annat wodoo-drottningen Marie Laveau ligger begravd. New Orleans är ju känd för kyrkogårdarna, men vi tyckte faktiskt inte att rundturen var så mycket att hänga i julgranen. Kanske det något gråmulna vädret gjorde sitt till.

Till lunch blev det varsin macka och öl på Napoleon Bar. Det regnade igen och vi tog oss tillbaka till hotellet och piffade lite inför kvällen.

Åt middag på Coops Place, ett litet skumt ställe nere mot vattnet, som är kända för sin goda cajunmat. Vi slog till med cajunblandning och öl. Maten var god, men inte någon riktig höjdare enligt oss.

Hjulångaren från en annan vinkel

Satte oss sedan på Café Monte där vi beställde in varsin kaffe. Servitrisen undrade om vi inte skulle prova deras beginets (någon typ av floorsocker-bullar), men vi tackade nej. Hon frågade igen och igen och vi tackade nej varje gång. När hon kom med vårt kaffe hade hon även med sig en påse med beginets som hon bjöd på. Caféet var känt för sina beginets och hon tyckte att vi måste prova dom.

Resten av kvällen tillbringade vi på olika barer uppe vid Burbon Street igen där vi drack öl och drinkar av olika slag och lyssnade på mycket musik.

2007-05-15, New Orleans
Gick upp vid 9-tiden och åt frukost på samma hak som i går. Personalen hejade glatt på oss, de verkade tycka att det var jätteskoj att vi kom tillbaka en gång till.

Sedan skulle vi handla frimärken till vykorten som vi hade knåpat ihop. Att hitta frimärken visade sig inte vara helt lätt. Vi försökte på hotellet och på flera affärer, men fick tji överallt. Det enda stället där det gick att köpa frimärken var tydligen på postkontoret. Vi tog reda på var posten låg, väldigt nära vårt hotell som tur var, men vi höll faktiskt inte på att hitta dit.

St Louis Cathedral och Jackson Square

Postkontoret låg nämligen i en stor federal byggnad och för att komma till posten var man tvungen att gå igenom en säkerhetskontroll med röntgen och allt. Att köpa frimärken var inte heller särskilt lätt. Vi skulle ha frimärken till vykort och portot hade höjts från och med den 14:e maj, dvs i går, och ingen av kassörskorna visste vad det var för porto som gällde för vykort till Europa. Vi sade att det var helt ok för oss att betala det dyrare brevportot, men kassörskan ville ta reda på rätt pris. Hon ringde flera samtal, letade bland en massa papper men till slut gav hon upp och lät oss köpa frimärken av den dyrare sorten.

Gick sedan till Riverwalk som är ett stort shoppingcenter som inte verkade vara speciellt populärt när vi var där. Där fanns en massa affärer som sålde ganska dyra saker, men det var väldigt lite folk där. Vandrade tillbaka till Franska Kvarteren och åt en riktigt äcklig lunch på ett mexikansk hak.

På eftermiddagen hann vi med att shoppa lite smått och gott innan det var dags för det obligatoriska stoppet på hotellet före middagen.

Big Al och bandet drar av en låt på Funky Pirate

Slog till med Cajunburgare och öl på Café Bajon före kvällens barrunda. På baren Funky Pirate sjöng Big Al och han kunde verkligen sjunga blues. Han var stor som ett hus och vi väntade länge på att han skulle gå ned från scenen, men inte ens i pausen lämnade han pallen. Till slut orkade vi inte vänta längre utan drog vidare till någon annan klubb.

2007-05-16, till New York
Upp vid 9.30-tiden och frukost på vårt stamhak. Utcheckning och sedan taxi till flygplatsen för nu skulle vi till New York och shoppa.

Planet lyfte i tid och allt verkade normalt. Efter en stund kändes det som om vi flög i en stor cirkel, vi kände igen vissa delar av landskapet under oss. Kort senare så talade kaptenen om för oss att det var oväder i New York och att vi inte kunde landa för närvarande på ett blåsigt och vått La Guardia. Istället skulle vi göra lite åttor i luften ett tag ovanför Washington… Jag skämtade och sa att det var en stad som vi inte sett än i USA, vilket vi snart fick göra eftersom planet tvingades ner där för att tanka.

Empire State Building

Vi tillbringade flera timmar stillastående på plattan i väntan på tillstånd att flyga vidare till New York, men det var kaos i luftrummet mellan dessa städer. Till slut kom vi upp i luften och landade efter ca 30 minuter i New York, kraftigt försenade.

Tog taxi till till hotell New Yorker, ett hotell som även Muhammed Ali sovit över på när han varit i stan för att boxas. Nu hade väl hotellet slitits lite sedan dess, men det var ett helt OK ställe att bo på med bra läge och hyfsade rum. Vi var ganska trötta efter en väldigt annorlunda dag så det blev en snabb hamburgare på McDonalds innan vi stöp i säng.

2007-05-17 – 2007-05-20, New York
Eftersom vi varit i New York ett antal gånger tidigare, var det inget turistmål som vi skulle se det här stoppet. Istället ägnade vi oss åt det som vi tycker bäst om i New York… Strosa runt bland kvarten på bakgatorna, shoppa, gå på musikal och äta/dricka gott, d.v.s. bara må bra utan något stress.

Vi hade en shoppinglista med oss från släkten och ägnade en del tid åt att leta efter löparskor som kostade hälften så mycket i USA som hemma. Dessutom passade vi på att köpa jeans, chinos, lite skecher-skor, pike-tröjor, mm. Bland annat var vi på våra favorit-affärer Daves (jeans), Century 21 och Macy’s som säljer allt möjligt och det ganska billigt. Vi lovar att väskorna var fyllda till bredden när vi åkte hem.

På kvällarna åkte vi eller gick till lite olika delar av Manhattan för att prova på restauranger och barer. Ofta hittade vi riktigt bra matställen och barer, men vi hittade tyvärr inte tillbaka till ”The worlds best bar” där vi hade en riktig kul kväll förra gången i NY.

En av kvällarna gick vi och såg musikalen ”Phantom of the opera”. En musikal som vi sett hemma i Stockholm för många herrans år sedan. Musiken var lika fin nu och scenen hade inte ändrat sig något på alla dessa år. Innan musikalen hamnade vi av en slump på en kanonbra italiensk restaurang (på nionde avenyn) under vår promenad upp till teatern. Här åt och drack vi riktigt bra och kom i bra stämning innan musikalen.

Allt roligt har ett slut och till slut tog vi SAS-planet hem en söndag-eftermiddag. Det mest anmärkningsvärda här var att planet inte var överbokat, så vi fick inte chansen att tjäna lite pengar via att flyga en omväg hem.

Annonser

Budapest, juni 2007

2007-06-07, till Budapest

Nu var det dags att åka på en helgresa till Budapest tillsammans med kompisarna Sonja, Gunilla och Ragge. Ragge kom och hämtade oss vid 7-tiden på morgonen för att ta oss till Arlanda. Parkerade på Benstocken och vid 10-tiden lyfte vi med SAS mot Budapest.

Efter ett par timmars flygning landade vi i Budapest där vi hoppade in i en taxi som körde oss till Hotel Mucuy som ligger på Pest-sidan, precis vid Elisabet-bron. På hotellet träffade vi Sonja som hade flygit lite tidigare med Hungarian Airways, SAS billiga biljetter var slut när hon skulle boka.

Rummen på hotellet var jättefräscha, exet och jag bodde i ett dubbelrum och de andra delade på ett trippelrum. Hotellet var ett medelklasshotell och ett dubbelrum med frukost kostade ca 1.000 kronor.

När vi hade packat upp lite då var det dags att dra ut på stan. Vi vandrade runt lite i turistkvarteren och i Stora Marknadshallen där de sålde allt mellan himmel och jord. Efter ett tag var vi sugna på något att äta och efter lite dividerande bestämde vi oss för en av restaurangerna på turistgatan. Vi beställde Gulashsoppa och öl och den soppan var allt annat än god. Det var diskvatten med potatis- och köttbitar i och sedan blev det inte någon mer Gulashsoppa på den här resan.

Resten av dagen gick vi runt på Pest-sidan och såg oss omkring. Drack öl nere vid Donau i värmen, det var drygt 30 grader i skuggan..

På kvällen gick vi till en Ungersk restaurang och provade diverse olika maträtter. Portionerna var enorma, det var nästan så att man fick lite avsmak… Maten var god och priset var helt OK, men servicen var det lite si och så med.

Kedjebron är upplyst på kvällarna

Promenerade en sväng och sedan gick de andra hem och sov vid tio-tiden, medan exet och jag tog en kvällspromenad upp till Kedjebron som var upplyst och jättehäftig i mörkret. Fortsatte över till Buda-sidan där vi gick efter Donau ner till Elisabet-bron som vi gick över för att komma tillbaka till hotellet. God natt vid ca midnatt.

2007-06-08, Budapest
Vi gick upp hyfsat tidigt och åt frukost på hotellet innan det var dags att påbörja dagens sightseeing. Sonja och Gunilla gick och kollade på kläder och vi andra gick för att försöka hitta ett par sandaler till Ragge. Han hade glömt att ta med några och gick därför runt i shorts, strumpor och vanliga herrskor vilket inte är vare sig snyggt eller skönt när det är 30 grader ute. Tyvärr hittade vi inte några sandaler som dög åt Ragge och han fick stå ut med att vi andra retade honom lite och tog lite kort på hans fötter…

Strålade samman med Sonja och Gunilla efter ett par timmar och då klev vi ombord på en Hop-on-hop-off-buss för att ta oss upp till Széchenyibadet. På vägen passerade vi några sevärdheter, bl.a. Stora synagogan, men vi klev inte av bussen förrän vi kom fram till badet. Bussresan tog en bra stund för trafiken var inte att leka med.

En av de varma bassängerna på Széchenyibadet

När vi kom in på badet då skulle man gå till en kassa och betala in sig och det var inte helt lätt. I kassan satt en kraftig dam som inte kunde ett ord engelska och vi hade stora problem att förstå hur mycket vi skulle betala. Som tur var dök det upp en ungrare som bodde i Sverige och han hjälpte oss att tala om att vi ville betala för 3 timmars bad + en hytt att byta om i.

Badet var jättemysigt och det fanns tre utomhusbassänger, en med jättevarmt vatten där gubbarna satt och spelade schack, en med ganska kallt vatten som man inte fick bada i utan badmössa och en med varmt vatten där man kunde få ”vattenmassage” genom att ställa sig på vissa ställen där det sprutade in vatten eller så kunde man roa sig med att åka runt i en cirkel där vattnet strömmade. Handdukar och solstolar fanns att hyra, det gick att köpa öl, glass m.m. och vi trivdes som fisken i vattnet.

Parlamentet sett från Slottshöjden

Efter några timmar tyckte vi att vi fått nog av sol och bad varför vi packade ihop oss och gick och tittade på Vajdahunyadslottet.

Gick sedan vidare till Milleniummonumentet varifrån vi tänkte hoppa på bussen och åka upp till slottet på Buda-sidan. Men bussar var det ont om, de skulle gå ungefär två gånger i timmer men trafiken ställde till det och tidtabellerna hölls inte för fem öre.

Vi satt och på ett fik och drack varsin öl och väntade och väntade och efter ca en timmes väntan dök bussen äntligen upp. Hade vi vetat att det funkade så dåligt med bussarna då hade vi valt tunnelbanan i stället.

Kom upp till Slottet vid 18-tiden varifrån vi tittade på utsikten över Parlamentet, drack öl och såg oss omkring. Gick sedan tillbaka till hotellet och piffade lite inför kvällen. Åt middag på en uteservering på vägen upp mot Kedjebron.

Slottet

2007-06-09, Budapest
Upp i hyfsad tid i dag igen. Gunilla och Sonja skulle ut på ny shoppingrunda, medan vi andra bestämde oss för att ta oss upp till Margaretaön.

Fontänen på Margaretaön som sprutade i takt med musiken

Vi tog spårvagnen upp till Margaretabron varifrån man kunde ta sig ut på ön. Ön var inte så mycket att skriva hem om men det var ganska trevligt att gå omkring i solen. Tittade på fontänen som sprutar i takt med musiken, drack öl på ett litet fik och tittade på sköldpaddorna i den Japanska trädgården. Vi gick i princip runt hela ön i värmen och fortsatte promenaden till Parlamentet, men alla biljetter för att komma in i Parlamentet var slut sedan tidigt på förmiddagen. Så vi gick vidare genom stan till Kedjebron där vi satte oss och åt varsin macka och drack öl.

Vidare till det kända Gerbeaudkaféet för att fika och sedan vidare till S:t Stefansbasilikan där det pågick ett bröllop.Vi gick ändå in och tittade lite innan vi lufsade ner till en utomhusservering för att dricka en kall öl i hettan och testa Unikum (en Ungersk likör) som inte smakade något vidare. Fortsatte sedan till hotellet för att duscha och byta om inför kvällen.

På kvällen tog vi en taxi till Pest-sidan för att äta middag. I en guidebok hittade vi en restaurang som skulle vara riktigt bra. Taxi-chauffören hittade rätt till slut, men restaurangen hade bytt ägare och inriktning. Restaurangen hette nu Csalogany 26 och serverade italiensk mat som var suveränt god. Vi slog till med 3-rätters middag och drack gott rött vin till maten. Slank sedan in på en liten pub i närheten och drack lite öl innan det var dags att ta sig mot hotellet.

Vi gick över den upplysta Kedjebron, som vi försökte få några bra kort på, för att komma tillbaka till Pest. Det var ganska mycket folk ute och Gunilla m.fl. passade på att ta sig en svängom till tonerna av en fiolspelande gatumusikant.

2007-06-10, Budapest
Efter frukost gick vi över Elisabet-bron till Gellért-monumentet som vi klättrade upp till. Det var stekhett även idag och i solen var det säkert över 40 grader.

Gellertmonumentet

Gick sedan vidare längs med Donau och sökte lite svalka i Grottkyrkan en liten stund. Därefter gick vi vidare till Gellertbadet där vi tillbringade några timmar med att sola, bada och ta det lugnt. Badet var inte alls lika mysigt som Széchenyibadet, men det mest kända och väl värt ett besök.

Sonja lämnade oss för hennes flyg skulle avgå några timmar före vårt. Vi andra gick tillbaka till Pest där vi hittade ett lunchställe som serverade god Pleskavica innan det var dags att ta sig till hotellet för att packa. Taxi till flygplatsen där det var riktigt rörigt och allt gick långsamt. Till slut fick vi kliva ombord på planet som tog oss tillbaka till Arlanda och vid 23.30-tiden var vi hemma i vår lägenhet igen.

Bonaire, september 2007

2007-09-24, till Bonaire
Efter veckorna i Peru och Ecuador behövde vi semester. På vägen hem stannade vi fem dagar i dykparadiset Bonaire där vi fick både sol och värme (både på land och i vattnet). Nu är vi inte några dykare utan ”bara” hängivna snorklare, men det gick bra även det på denna annorlunda korall-ö.

Vi landade strax före klockan 13 i ett soligt och 33-grader varmt Bonaire. Det stora KLM-planet gjorde en mellanlandning här på väg till Amsterdam, bland annat för att byta besättning. Det visade sig bara vara vi två plus ytterligare ett par som tog chansen att för en billig penning uppleva Bonaire. Väskorna kom rekordsnabbt och vi tog en taxi till ”Buddy Dive Resort” för 13 USD.

Buddy Dive Resort

Checkade in och la oss att sola och bada resten av dagen. Tänk va skönt det kan vara ibland att bara göra ingenting… När solen gick ned tog vi en öl i baren, som låg vid poolen/stranden, innan vi gick upp till vår lägenhet för att packa upp. Lägenheten var stor och låg kanonfint med utsikt över stranden och det turkosa vattnet.

En av Iguanorna som höll till på Buddy’s

Vid 19.30-tiden åt vi middag på ”The Lion Den” som skulle bli vår favorit-restaurang under den korta tiden vi var här. Den drevs av en konstant lite svettig, men oerhört trevlig engelsman och maten var utsökt. Första kvällen provade vi på Cajun Calamares och Ceasar-sallad till förrätt, Red Snapper och Yellow Fin Tuna som huvudrätt och allt sköljdes ned med lite kall öl.

Maggan hade inte helt återhämtat sig från magsjukdomen som hon fick sista dagarna på Galapagos-öarna, men även hon kunde njuta lite av maten. Godnatt vid 22-tiden.

2007-09-25, Bonaire
Klockan ringde 08.00 och vi åt frukost på hotellet. Det märktes att det var ett hotell för aktiva folk (läs dykare), för det fanns mängder att välja mellan. Vi betalade snorklingsavgiften på 10 USD/pers, en avgift som går till att bevara reven/korallerna på ön. Hyrde sedan fenor och en undervattenskamera på Buddys.

När vi sedan skulle hyra en liten bil så hade Buddys bara stora bilar som passar för dyksällskap, men de ordnade så att vi fick hyra en Kia Picanto från en firma vid flygplatsen.

Allt ovan hade tagit lite tid, så vi passade på att äta en tidig lunch på hotellet innan vi drog ut och snorklade på ön. Att snorkla (och dyka) direkt från stranden på ön är ganska enkelt. Längs med kustvägen finns det regelbundet stora gula stenar med ställets namn målat på dem. Där är det bara att parkera bilen vid vägkanten och vada ut i vattnet så hamnar man mitt i revet, sedan är det bara att plaska omkring och snorkla så länge man vill.

Blandade fiskar

Vi hade köpt en bok som beskrev öns alla snorklings/dyk-ställen (det fanns nästan 100 stycken) och valde tre av de bästa ställena för första dagens snorkling: Andrea I och II samt Ol Blue. Vi var ensamma på dessa ställen och det var verkligen enklet att snorkla från land. Vi såg en hel del roliga fiskar, men inte så mycket levande koraller.

Solfjäderskorall

Orsaken till de saknade korallerna, var att ön hade drabbats av en storm för 6-7 år sedan som slog ut alla koraller de översta tio meterna. Men vi kunde se att det fanns gott om koraller på lite djupare vatten villket dykarna uppskattade. Hur som helst, det var ändå några ganska bra snorklingstimmar som vi tillbringade på dessa ställen.

När vi sedan skulle åka vidare till ett annat snorklingställe så visade det sig att vägen var enkelriktad. Vår karta var inte heller den bästa för att visa öns fåtal vägar, vilket resulterade i att vi åkte vilse på ön och fick till slut ta en ordentlig omväg för att komma tillbaka till hotellet.

Vi kom till hotellet runt 17-tiden och tog även denna eftermiddag en öl i baren och tittade på solnedgången innan det var dags för en kort vilostund uppe i lägenheten innan middagen.

Middag på The Lions Den igen och nu blev det vitlöksbröd och kycklingvingar till förrätt, samt varsin rejäl stek med pommes + öl för totalt 75 USD. Dags att gå och lägga sig vid 23-tiden.

2007-09-26, Bonaire

Barracuda

Klockan ringde 08.00 igen och det var dags för ännu en stor frukost. Hoppade i bilen och drog söderut och provade snorkligen vid Windsock Steep (precis under inflygningen till flygplatsen) och North Belnem. Även här var det ganska bra snorkling med mycket fisk.

Drog vidare söderut till The Invisibles där snorkligen var lika bra. Här såg vi bland annat ett stort stim med fiskar och mitt i stimmet låg det en stor Barracuda som villigt lät sig fotograferas.

Tillbaka till hotellet för lunch (BLT Sandwich och Bacon o Cheeseburger + varsin jordgubbs-smoothie) innan det var dags att leka turister.

Flamingo

Vi gjorde en rundtur på södra delen av ön där vi fick se bland annat Flamingos, enormt stora salthögar samt rester av gamla slavhyddor. Det var fortfarande otroligt varmt så vi kunde inte hålla oss, utan passade på att snorkla lite vid Tori´s Reef. En snorkling som väl inte var direkt upphetsande, men avsvalkande.

Tillbaka till hotellet där vi vilade/solade en liten stund i varsin solstol, inte heller denna eftermiddag behagade solen gå ner i vattnet utan lyckade pricka en molnbank vid horisonten.

Hoppade över ölen i baren och tog istället lite jordnötter och läsk på hotellrummet/balkongen.

Middag som vanligt på The Lions Den. Nu hoppade vi direkt till huvudrätterna och åt en enorm Ceasar-sallad samt en Teryaki Chicken Sandwich. Jag festade på en Strawberry Daquiri och exet tog en Balashi öl (från Aruba). Allt gick på 45 USD. Somande in sött vid samma tid som tidigare kvällar.

2007-09-27, Bonaire
Klockan ringde 07.00 och vi klämde i oss en snabb frukost. I dag skulle vi lämna tillbaka bilen, men ville hinna med ytterligare en snorkling innan dess.

Vi åkte till 1000 Steps där snorklingen var hyfsad. Vi såg bland annat en muräna, flera plattfiskar/flundror, lila sponger, mm. Dessutom hann vi med och uppleva en ordentlig regnskur medans vi snorklade, men vad gjorde det. Det är ju svårt att bli så mycket blötare än vi redan var i vattnet…

Den största staden på Bonaire heter Kralendjik

Åter till hotellet vid tio-tiden. Dushade innan vi tog en snabb tur ned på stan för att se om vi kunde shoppa något. Det var nästan folktomt på stan och vi hittade inget som vi ville ha.

Lämnade bilen på flygplatsen och fick skjuts tillbaka till hotellet. Åt lunch där (Cocos-räkor, Chicken Fingers och varsin smoothie) för 25 USD. Tog varsin solstol och solade/läste lite.

Vid 13.30-tiden hade vi bokat en snorklingstur av Buddy´s till den lilla ön som heter Klein Bonaire, här hade vi hört att det skulle vara bra snorkling. Det visade sig bara vara vi två på båten tillsammans med en snorklingsguide från Buddy´s och kaptenen. De frågade oss vart vi ville åka och vi berättade att vi ville ha bra snorkling och överlät resten till kaptenen.

Första stoppet var vid Sampler/Knife där vi fick uppleva en mycket bra snorkling. Vi såg mängder med stora fiskar, en häftig ål som såg ut som en vattenorm och faktiskt ganska rikligt med koraller. Tydligen hade en sköldpadda simmat efter oss de första meterna enligt kaptenen, men vem hade tid och kolla bakåt då…

Sharptail Eel

Sköldpadda

Andra stoppet var vid Handsoff/Forest där kaptenen hade hört att det eventuellt skulle finnas två gråfenade revhajs-ungar. Kaptenen hoppade i även han för att leta efter hajarna, men det första vi såg var en sköldpadda. Efter en liten stund lyckades vi även få syn på de unga revhajarna som låg och kryssade i vattnet, ibland kom de väldigt nära oss. Här fanns det också mycket koraller och stora spongs, samt ett gäng med flundror, mm. Sikten var väl inte helt 100-procentig på denna sida av ön, men helt OK.

Åter till hotellet klockan 17 efter en mycket lyckad utflykt. Slog oss ned i solstolarna igen, nu med en liten drink i handen, för att se på solnedgången. Men inte heller nu fick vi några bra kort…

Middag på The Lions Den (det fanns inte så många andra restauranger öppna i närheten…). I kväll blev det Fettucino Alfredo, Tortellini Carbonara med tillhörnade soppa och sallad som förrätt. Öl och Strawberry Daquiri släckte törsten, allt för totalt USD 53. Godnatt före klockan elva.

2007-09-28, Bonaire
Idag tog vi sovmorgon och gick inte upp tidigare än klockan nio. Efter den vanliga frukosten var det dags för en slappar-dag, denna sista dag på ön. Vi skulle bara ligga och sola/bada vid hotellet hela dagen. Eftersom det fanns några snorklingställen precis vid hotellet tog vi även en liten snorklingstur på någon timme, men här var snorklingen inte så mycket att hurra för.

Solnedgång

Efter lunchen blev det bara sol/bad plus att läsa en god bok resten av dagen. Vid 17.30-tiden bjöd hotellet på gratis Rom-punch under drygt en timme. Det var fredagskväll och alla dykare skulle lämna stället nästa dag, vilket gjorde att den här kvällen var den enda som det faktiskt var lite drag på stället.

Dessutom gick solen för en gång skull ned i havet och vi fick några fina kort!!

Gick upp för att duscha innan middagen som var BBQ i poolbaren. Vi drack någon öl och Strawberry Daquiri, innan det var dags att börja packa. Somnade ovaggade vid samma tid som tidigare kvällar.

2007-09-29, till Amsterdam
Klockan ringde 08.00 och vi tog en lång frukost. Vi skulle checka ut från hotellet vid 11-tiden, så vi passade på att sola och bada ytterligare någon timme. Delade taxi till flyplatsen med ett äldre amerikanskt par som åker till Bonarie två gånger varje år för att dyka.

Kom till flygplatsen i god tid nästan tre timmar före flyget skulle lyfta, men möttes av beskedet att flyget var fullt och att vi skulle få flyga hem först nästa dag. Eventuellt fanns det EN plats ledig. Detta trots att vi hade fått en konfirmation där vi även var seatade. Vi blev rasande och rev upp himmel och jord på flygplatsen (bildligt talat), krävde att få prata med flygplatschefen och det visade sig vara en dam som inte hade många rätt.

Dels erbjöd dom oss ett alldeles på tok för lågt erättningsbelopp, vi skulle få 150 Euro var (enligt regelverket ska de erbjuda oss 600 USD). Dessutom sa de att de inte kunna boka om oss på annan rutt till Europa, utan det enda alternativet var att åka nästa dag. Även det här är helt uppåt väggarna, de är skyldiga att kolla alla alternativa flyg hem.

Nu fick vi t.ex. via piloten till KLM-planet reda på att det skulle gå ett annat KLM-plan från grannön ett antal timmar senare samma dag, men det nämde inte flyplatspersonalen något om. Piloten, som jag hade frågat om han hade någon plats åt oss i cockpit, beklagade sig och sa att det var fullt även där, men hoppades att vi skulle komma med ändå på något sätt.

Till slut lyckade flyplatspersonalen övertala en Bonaire-innevånare som redan checkat in att vänta tills nästa dag och vi fick ta hennes plats. Väl inne på planet var det en ensam kille som gick med på att byta plats, vilket gjorde att vi till slut faktiskt fick sitta bredvid varandra. Men KLM hade inte direkt skött sin kort bra, känslan man fick var att de inte ville hjälpa oss alls (trots att det var de som hade överbokat flyget). Utan vi fick vara ganska otrevliga för att till slut få lite hjälp. Inte någon bra reklam för KLM!!

2007-09-30, till Stockholm
Efter en åtta timmars flygning kom vi till Amsterdam klockan 05.00. Vårt plan till Stockholm lyfte strax efter sju och där hamnade vi av slump bredvid en kille som också var skitförbannad på KLM. Han hade flygit med KLM och blivit försenad från Shanghai med flera timmar, vilket gjorde att han fått sova över på hotell vid flygplatsen. Tror ni att KLM hade hjälpt honom med hotell, mm? Nej, de skyllde bara på att det inte var deras fel med förseningen, så han fick fixa allt själv (trots att flygbolaget är skyldiga att hjälpa till). Vi hade en del att prata om på den korta flygningen hem….

Tills slut kom vi i varje fall hem och tog en taxi till vår lägenhet, i morgon är det en vanlig arbetsdag igen…

Ecuador, september 2007

2007-09-13, till Quito
Landade i Quito vid 13-tiden efter en 2-timmars flygresa från Lima. Väskorna kom direkt och det var inte någon kö till vare sig passkontroll eller tull och ca 15-20 minuter efter att vi landat satt vi i en taxi på väg till hotel Rio Amazonas. Det måste vara rekord för Internationella flygplatser.

Hotellet var riktigt schysst, tyckte vi i alla fall som ofta bor på billiga ställen. Vi började vistelsen i Ecuador med att sova ett par timmar och sedan gick vi ut för att äta middag. Hamnade på den Irländska puben Kilkenny, där de faktiskt inte sålde Kilkenny-öl varför vi beställde varsin pint med vanligt, ljust öl. Vi var väldigt hungriga och beställde Quesadillas till förrätt och varsin Hamburgare till huvudrätt och sedan började vi vänta. När vi hade väntat ungefär 30 minuter då kom servitrisen och sade att det skulle ta ett tag med maten för de hade problem med strömmen i köket. Efter ca 1,5 timme var våra öl slut och fortfarande ingen mat i sikte. Puben bjöd oss på varsin pint med öl och efter 2 timmars väntan dök maten äntligen upp. Vi slevade i oss som om vi aldrig sett mat förut, betalde 25 USD för kalaset och sedan gick vi till hotellet och sov.

2007-09-14, Quito
Upp klockan 9.00 och åt frukost i hotellets restaurang. Frukosten ingick i rumspriset och var jättegod. Det fanns ett gäng olika juicer att välja på, flingor, yoghurt, kaffe, te, mackor med diverse pålägg, ägg, bacon m.m.

Ringde sedan till GAP och bokade en dagstur till marknaden i Otavalo till i morgon. Lördagar ska vara den bästa dagen att besöka marknaden och i dag är det fredag. Vilken tur!

En av de fina kyrkorna i Gamla stan

Efter att vi lämnat in all vår smutstvätt till hotellet tog vi en taxi för 4 USD till gamla stan. Där vandrade vi omkring i ett antal timmar då vi kollade på en del fina kyrkor, byggader, torg m.m. Vid lunchtid letade vi reda på ett litet café där vi beställde varsin stor Latte och grillad macka. Tog en taxi tillbaka till hotellet vid 14-tiden.

Tvättade upp lite träningströjor och annat smått och gott på rummet och sedan gick vi ut för att kolla vad som hände i kvarteren där vi bor. Hamnade på Coffee Tree där vi drack varsin Caprinha och varsin Strawberry
Daiquiri för totalt 14 USD. På vägen hem köpte vi en liten bluefooted boobie i en konstaffär för 6 USD. Något ska man ju ha med sig hem!

När vi kom tillbaka till hotellet då var tvätten klar, men mina zip-byxor var inte helt rena och vi var inte ett dugg förvånade över det. Jag lyckades skita ner mig riktigt ordentligt på Inkaleden och dom byxorna kommer aldrig att bli som nya igen.

Strax efter 19.00 gick vi ut för att äta middag, i kväll tänkte vi äta något riktigt gott. Vi hamnade på ett Tapas-ställe där vi beställde tapas och rödvin som skulle kosta 18-19 USD per person. Ganska dyrt men väl värt pengarna. Vi serverades drygt 10 olika tapas och massor med vin. När vi hade druckit ur en flaska och kyparen kom med en flaska till då var vi tvungna att fråga om vi verkligen hade beställt så mycket vin och det hade vi, det ingick nämligen en hel flaska vin i priset. Det var alltå inte speciellt dyrt!

På väg till hotellet handlade vi en flaska Ecuador-likör för 22 USD och vid 22-tiden var det sängdags.

2007-09-15, Quito
Väckarklockan ringde 6.30 och då var det bara för oss att masa oss upp, äta frukost och göra oss redo för dagens tripp till Otavalo. Vid 8-tiden hämtades vi av GAP-guiden Kairo. Det var vi och ett par från England som var med på turen och vi hade gott om plats i minibussen.

Att åka från Quito till Otavalo tar ca två timmar med bil. På vägen stannade vi ett par gånger för att njuta av utsikten. Tyvärr för guiden så var det ganska molnigt och disigt då, så den vackra utsikten får vi se någon annan gång. När vi kommit ungefär halvvägs då gjorde vi ett kort stopp för att köpa läsk och sträcka lite på oss. Vid 10-tiden var vi framme.

Marknaden i Otovalo

Vi lullade runt på marknaden som inte var någon riktig höjdare, turen kändes faktiskt som en turistfälla. Överallt såldes likadana skor, tröjor, hattar, tavlor och diverse andra prylar. Vi köpte en liten tavla med en kolibri på för 30 USD, åt varsin spagetti på ett hak och sedan var vi nöjda. Vid 12.30-tiden åkte vi vidare till en sjö där vi gick en kort promenad (vi pratar om kanske hundra meter på en stig) och tittade på utsikten. Även det här hade säkert gjort sig bättre i solsken.

Efter det var det dags att åka till Cotacachi som kryllar av läderaffärer och jag slog till och köpte en handväska. Vid 16-tiden kom vi tillbaka till hotellet där vi precis hann dricka varsin kopp kaffe, innan det var dags för GAP-info inför Galapagos-trippen. Vi informerades om vad vi skulle ha med oss till Galapagos och vi fick låna varsin bag att packa i så att vi slapp släpa med våra stora ryggsäckar till Galapagos.

Efter infon packade vi och sedan slog vi till med varsin rejäl köttbit och 1-liters-öl på Chelsea Pub för 23 USD. I går var det massor med folk ute och åt och drack, men den här kvällen var det närmast folktomt på alla restauranger. Konstigt, det är ju ändå Lördag… Nåväl, mätta och trötta gick vi till hotellet och sov.

2007-09-16, till Galapagos
Tidig morgon, 5.45 ringde klockan. Efter dusch, frukost och utcheckning packade vi in oss i GAP-bussen som körde oss till flygplatsen. Vid 8-tiden var vi incheckade och klara att stiga ombord. Lyfte ca 8.45 och efter ungefär 30 minuter mellanlandade vi i Guayaquil. Upp igen och efter ytterligare 1,5 timmes flygning landade vi på ön Baltra där vi fick flytta tillbaka klockan en timme.

Vår GAP-guide, Maurice, mötte oss på flygplatsen och när alla fått sina väskor klev vi på en buss som tog oss den korta biten till hamnen där vårt flytande hem för de närmaste sju nätterna låg för ankar och väntade på oss. I hamnen låg några orädda sjölejon och vilade sig på bänkarna som stod precis där vi skulle gå förbi för att komma ner till gummibåtarna som skulle köra oss ut till Pelikano eller GAP I som båten också kallades för. Vi tyckte det var jättehäftigt och tog ett gäng med kort på sjölejonen. Vid det här laget kunde vi inte tänka oss att vi skulle vara trötta på sjölejon innan veckan var slut.

Sjölejonen som hälsade oss välkomna till Galapagos

När alla kommit ombord på Pelikano då hälsades vi välkomna av Maurice och sedan fick vi info om vad som gällde ombord. Vi tilldelades hytter, vi fick hytt nummer 4 som var jättebra eftersom den låg på övre däck längst bak. Vi slapp nämligen oväsen både från motorer och förarhytt vilket några av de andra resenärerna hade vissa problem med.

Pelikano, vårt flytande hotell under rundturen på Galapagos

Hytterna var helt ok. Vi hade en våningssäng med dubbelsäng nere och enkelsäng uppe, eget badrum med toa och dusch, lite stuvutrymme och stora fönster ut mot havet. Båten tar max 16 turister och vi var 14 stycken de första 3 nätterna och resten av veckan var vi 15.

Efter en stund lättade vi ankar och samtidigt serverades vi lunch i matsalen av Jimmy som var allt i allo (servitör, hyttstädare, bartender, mm) på båten. Han kunde lite engelska och var en riktigt rolig prick som alltid hade ett leende på läpparna. I dag fick vi jättegod fisk med potatis.

En flock med Bluefooted Boobies

När vi hade ätit klart var vi framme vid Santa Cruz där vi skulle göra den första landstigningen. Vi klev ner i gummibåtarna och kördes i land till en fin sandstrand där vi lämnade våra snorklingsprylar som vi skulle få användning för efter att vi sett oss omkring på ön. Vi såg flamingos, pelikaner, flockar med bluefooted boobis, fregattfåglar, krabbor och marine iguanas. Djuren var inte ett dugg rädda för oss och det var otroligt lätt att ta närbilder utan att använda nästan någon zoom alls. Något vi snabbt lärde oss var också hur svårt det är att fotografera fåglar. De satt nämligen aldrig riktigt stilla och vred ofta bort huvudet precis när man skulle ta bästa fotot.

När vi hade promenerat runt och tittat på alla konstiga djur då gick vi tillbaka till stranden för att snorkla. Vi hade med oss egna våtdräkter och dom fick vi användning för under veckan eftersom det bara var ca 14-17 grader i vattnet. Det fanns även våtdräkter att hyra på Pelikano, 5 USD per dag, men de hade inte så att det räckte till alla. Maurice berättade att dagens snorkling inte skulle vara någon av de bästa men att de som ville kunde träna lite och då provade vi att snorkla en liten stund utan våtdräkt. Det var kallt och vi såg en del färggranna fiskar, men sikten var inte den bästa.

Pelikan

Solen sken och vi blev snabbt varma när vi kom upp på land och då var det dags att åka tillbaka till Pelikano igen.

Efter en öl och lite snacks var det briefing då Maurice berättade om vad vi skulle se och göra nästa dag. Inför varje briefing ritade han bilder av hur ställena vi skulle landstiga på såg ut och hans målningar på whiteboarden överensstämde helt med verkligheten. Han var en riktig hejare på att rita av öarna.

Efter briefingen bjöds vi på välkomstdrink och sedan blev vi presenterade för besättningen som bestod av kapten, kock, maskinist, två andrekaptener (de som körde oss i gummibåtarna när vi skulle till/från land) och så vår allt-i-allo Jimmy.

Middagen servererades vid 19-tiden och bestod av soppa till förrätt, kött och grönsaker till huvudrätt och frukt till efterrätt. Allt var jättegott och slank ner i ett nafs. Efter maten drack vi öl och kaffe i baren och redan vid 21.30-tiden var det dags att sova. Man blir trött av att vara på sjön, säger de som vet.

I baren fanns det alltid hett vatten, kaffepulver, te, chokladpulver m.m. och av dessa drycker fick vi dricka hur mycket vi ville utan att betala något extra. Samma sak gällde vanligt vatten, man kunde fylla på sina flaskor från en stor dunk i matsalen. Om man däremot ville dricka öl, läsk, whisky eller drinkar då kostade det extra. På bardisken låg det ett block i vilket man skrev upp vad man drack under veckan. En öl kostade 2 USD och en drink kostade 4 USD. När veckan var slut då betalade man för allt man druckit under hela resan, vår nota gick på 60 USD eller ca 400 kronor.

2007-09-17, Galapagos

Nyfiken sjölejonunge

Väckning 6.30 och klockan 7.00 serverades vi frukost bestående av kaffe, bröd, ägg, bacon, juice, yoghurt, flingor och frukt. Under natten hade vi åkt en bit och nu låg vi vid den lilla ön Chinese Hat som ligger precis söder om ön Santiago.

Ön såg faktiskt ut som en hatt och när vi kom iland möttes vi av ett gäng med sjölejon som låg och vilade på stranden, medan hannen simmade fram och tillbaka och vaktade sitt revir.

Maurice talade om för oss att sjölejonen är de djur som man ska passa sig för eftersom de kan bitas rejält. Honorna och ungarna skulle vi hålla oss 1-2 meter ifrån och hannarna skulle vi passa oss noga för. Dessutom skulle vi undvika att gå mellan en hona och hennes unge.

Vi fick absolut inte klappa några djur, men sjölejonsungar är väldigt nyfikna och det var helt ok om de kom fram och nosade på oss, och det gjorde dom.

På Chinese Hat såg vi även massor med sally lightfoot crabs, marine iguanas, lava lizards, lava herons och en galapagos hök.

Sally Lightfoot-krabborna var färggranna

När vi kom tillbaka till båten då var det dax för snorkling och i dag skulle snorklingen vara riktigt bra enligt Maurice.

Vi drog på oss våra våtdräkter, plockade fram undervattenshuset till kameran och hoppade i gummibåten som tog oss till snorklingsstället.

Plums i det kalla vattnet och sedan var den kameran förstörd. Undervattenshuset hade inte stängts riktigt ordentligt varför det läckte in vatten. Så kan det gå, inte en enda bra undervattensbild fick vi med oss hem från resan.

Snorklingen var riktigt bra och vi såg vitfenade revhajar på ett par meters avstånd, marine iguanas som betade sjögräs på botten och en hel del annat smått och gott.

Lunch och sedan var det dags att gå iland på ön Bartolomé Island. Vi klättrade upp på toppen av ön varifrån man har jättefin utsikt över Pinnacle Rock som är det som ön är känd för. Det är väl också en av de mest fotograferade vyerna från Galapagos och finns nästan med på alla vykort.

Pinnacle Rock

Efter landstigningen tog vi en liten rundtur i gummibåtarna för att leta efter Galapagos-pingviner och vi lyckades faktiskt få syn på en liten rackare. Sedan var det dags för snorkling igen och då såg vi faktiskt flera pingviner, dessvärre på land så vi fick inte se några pingviner i vattnet där vi däremot stötte på en häftig diamantheaded stingray.

Dagen avslutades med en god middag, briefing, kaffe och öl i baren.

2007-09-18, Galapagos 

Galapagos-säl

Väckning 5.30. Inte så konstigt att vi var trötta på kvällarna! Efter en kopp kaffe och några kex var det dags för dagens första landstigning.

Nu hette ön James/Santiago och här såg vi mängder med marine iguanas, sjölejon, sälar, krabbor, lava herons, diverse olika sorters fåglar, en stor havssköldpadda som simmade i en vik och en pytteliten skorpion.

Ca 8.15 var vi tillbaka ombord på Pelikano för att äta frukost.

Vid 10.30-tiden var det dags för nästa landstigning, nu på ön Rabida/Jervis. På stranden låg massor med sjölejon och latade sig men vi lyckades faktiskt även få syn på en häckande pelikan trots att häckningssäsongen var över.

Vi hann även med en jättebra snorkling före lunch. Vi såg bland annat flera vitfenade revhajar, en fläckig stingrocka och en brun rocka. Dock var det mantor som guiden helst ville se här, men de höll sig undan för oss.

Marine Iguana

Efter lunch lättade vi ankar och nu hade vi en lång resa till Santa Cruz framför oss. Vi roade oss med att sitta på soldäck och spana efter valar en stund, men allt vi fick syn på var några hoppande rockor som gjorde volter i luften.

Det blåste rejält ute och det var lite kallt att sitta på soldäck, så efter en stund flyttade vi ner i baren och efter ännu en stund gick vi och lade oss i hytten. Det gungade ordentligt hela resan, vilket kändes långt in på kvällen när vi gick iland.

Vid 19-tiden var vi framme vid Puerto Ayora och efter middagen var det avskedsdrink för alla de som skulle lämna båten nästa dag. Det var inte så vanligt att folk gjorde hela turen på åtta dagar, utan många åkte bara med på halva sträckan.

Sedan kördes vi in till hamnen i gummibåtarna. Nu var vi i en liten stad och kunde passa på att shoppa lite innan affärerna stängde för dagen. Vi passade också på att besöka en pub tillsammans med Gary + Rebecka från Nya Zeeland och Caroline + Helen från England.

Vid 23-tiden var vi nöjda och tog oss tillbaka till Pelikano, besättningen hämtade oss med gummibåt.

2007-09-19, Galapagos
Väckning 6.00 och en halvtimme senare serverades vi frukost. Klockan 7.00 var det dags att åka i land för att ta oss till Charles Darwin Research Center där man föder upp jättesköldpaddor.

En av gummibåtarna som tog oss till och från Pelikano

Vi guidades runt där av en ganska dålig guide som mest var intresserad av att försöka vara lustig eller anspela på sex. kanske inte det mest lyckade när man tittar på jättesköldpaddor i burar eller i trånga inhängnader.

Vi fick i varje fall se ”Lonesome George”, en jättesköldpadda som är den sista av sin art. Vi som skulle vara kvar på båten skulle under eftermiddagen få tillfälle att se dessa djur i frihet, så besöket på forskningsstationen kändes inte alltför upphetsande.

Vi sa ”hej då” till de övriga i gruppen som nu skulle bussas till flygplatsen några timmar norrut. Passade på att shoppa lite tröjor, två engångs undervattenkameror (som ersättning för den digitala som exet lyckades förstöra vid första snorklingen), vykort och frimärken, sköldpadda, hatt och lite snacks. Tog också en fika på en uteservering innan det var dags att åka tillbaka till båten vid 12-tiden för lunch. Det tog dock en liten stund innan vi kunde komma ombord, eftersom det låg ett sjölejon och vilade sig längst bak på båten. Först när en av besättningsmännen ”jagat” iväg sjölejonet kunde vi byta gummibåten mot en något stabilare båt.

Åtta personer hade nu lämnat båten och efter lunch kom nio stycken nykomlingar ombord. Efter fördelning av hytter och en sen lunch för dem var det dags för eftermiddagens landstigning.

Jättesköldpadda med en flycatcher som fripassagerare

Jättesköldpadda i närbild

Vi åkte upp på höglandet och kollade på vilda jättesköldpaddor. Vi fick (för en gång skull) ströva omkring helt fritt och titta på dessa magnifika djur. De är verkligen stora och mäktiga att se. Det fanns 25-30 sköldpaddor på en ganska liten yta här uppe i ”bergen” så det tog en stund innan vi ville åka därifrån.

Vi var tillbaka på båten vid 18-tiden och hann med en öl i baren före middagen. Kocken lyckades verkligen laga goda och varierande middagar.

Efter middagen slog vi till med en Gin och Tonic i baren och pratade en hel del med nykomlingarna som var väldigt frågvisa om hur Galapagosöarna var.

Sovdags vid halv tio-tiden. Vi tog faktiskt sjösjuke-piller varje natt. Inte för att vi brukar bli sjösjuka, men vi tyckte att det var dumt att chansa. De kommande två nätterna visste vi skulle bli väldigt guppiga eftersom vi nu skulle åka ganska långa sträckor på ”öppet hav” mellan öarna söderut.

2007-09-20, Galapagos
Väckning 6.30 efter en lång och guppig resa under natten och nu var vi vid ön Floreana. Efter frukost var det dags för landstigning.

Vi såg (som vanligt) en massa sjölejon och även några få flamingos i en insjö. Vandrade över till andra sidan av ön där vi vid en sandstrand skulle leta stingrockor som låg och vilade sig på botten. Det såg nog ganska lustigt ut när hela gruppen hasade sig fram på grunt vatten för att se om vi lyckades skrämma upp några rockor. Orsaken till det ovanliga sättet att gå är att man inte vill kliva på en stingrocka, för då är det stor risk att bli träffad av svansen/taggen… Hjärtat slog några extra slag när fotten träffade på något mjukt och tungt som helt plötsligt simmade iväg! Vi lyckades få se runt tio stingrockor under den korta promenaden. Ytterligare en bit bort på stranden fick även vi två syn på några ”vanliga” sköldpaddor som simmade vid kanten, men de var ovanligt skygga och ville inte vara i närheten av oss.

Post Office Bay på Floreana

Tillbaka till båten för lunch och en kort båttur till Post Office Bay där eftermiddagens landstigning skulle göras. Vi tog med oss snorklings-utrustningen i land, men gick först upp till det som gett namn åt bukten. Maurice lede oss upp till högen med bråte som också innehöll en tunna med vykort eller brev som andra resenärer lämnat där. Tanken är att vi skulle fortsätta den flera hundra år långa traditionen att agera brevbärare. Maurice tog alla brev och vykort och läste upp adressen på dem. Om det var något kort/brev som skulle till sin egen hemstad, kunde man ta med det hem. Tanken är att man verkligen ska agera brevbärare och lämna över kortet/brevet personligen. Vi tog ett kort som skulle till Solna (norr om Stockholm) och lämnade ett vykort som var adresserat till oss själva. Ett test för att se om/hur traditionen funkade.

Marine Iguanas fanns det gott om på vissa av öarna

Sedan var det dags för någon timmes snorkling i bukten där vi fick se ganska många stora green sea turtles som åt från korallreven. De här djuren var inte ett dugg rädda och det var nästan så att de kom oss lite för nära. Vi såg även ett antal ganska stora stingrockor i bukten, som annars bjöd på ganska dålig snorkling/sikt.

Den berömda alternativa tavlan

När vi kom tillbaka till båten satte vi oss i baren och drack lite öl. Maurice hade förberett briefingen som han skulle ha efter att vi hade ätit. På tavlan i baren hade han ritat av morgondagens landstignings-platser och skrivit ner hålltider och vilka djur vi skulle se nästa dag.

Vi var lite fnittriga, framför allt några engelska tjejer, och kom på att vi skulle busa lite med Maurice. Vi ändrade raskt några djurarter på tavlan. Finches blev hoodies, nazca boobies blev nazca lions, vi lade till elephants och pillade in en danslektion direkt efter middagen.

Efter middagen presenterade sig besättningen för de nya på båten och vi fick resans andra välkomstdrink. Efter presentationen var det så äntligen dags för Maurice att köra den obligatoriska dragningen av morgondagens schema. Han märkte direkt att vi var ganska fnittriga, men det tog faktiskt en stund innan han såg våra ändringar och då började alla, inklusive Maurice, att gapskratta.

När vi hade skrattat klart dröjde det inte länge innan folk drog sig tillbaka till hytterna. Alla visste att den här natten skulle bli den värsta, eftersom vi skulle åka ganska långt och få vinden/vågorma från sidan. Och rullade det gjorde båten , men på något underligt sätt lyckades vi sova ganska bra ändå. Vi börjar väl bli vana med att ligga och parera båtens rörelser i sömnen.

2007-09-21, Galapagos

Blue-footed Booby

Väckning 6.30 och efter frukosten var det dags för landstigningen på ön Espanola.

Här såg vi sjölejon (inklusive en nyfödd unge som var mindre än en timme gammal), marine iguanas, bluefooted boobies, nazca boobies, albatrosser med ungar, galapagoshökar, lava lizards, redbilled tropic birds och mockingbirds.

Den här ön bjöd också på lite annorlunda kust vilket var fint att se på. Dessutom fanns det en ”fontän” som sprutade upp vatten/skum rakt upp genom en spricka i lavan några meter in från kusten.

Åter till båten vid 11-tiden. Jag var nu dålig i magen och vilade i hytten resten av dagen. Vi andra åt ännu en god lunch innan det var dags för eftermiddagens strandhugg på Gardner Bay en bit bort på samma ö.

Nazca Booby

Där fanns det massa sjölejon att titta på och de som ville kunde snorkla, men så mycket mer fanns det inte att fördriva tiden med här. Här skulle vi stanna i flera timmar vilket kändes totalt onödigt. Sjölejon hade vi sett så många att man nästan var less på dem, och snorklingen var urdålig enligt dem som orkade simma omkring i det kyliga vattnet.

När vi väl kom tillbaka till båten bjöds vi på varma mackor som snacks och någon timme eller två senare var det dags för middag.

Snackade som vanligt lite skit i baren över en kopp kaffe och en öl innan det var dags att krypa till kojs någon gång vid 9-10 tiden.

2007-09-22, Galapagos
Väckning 6.00 och efter en tidig frukost åkte vi gummibåt in till ön Santa Fe som vi tagit oss till under kvällen/natten.

Land Iguana

Här såg vi sjölejon, en av galapagos sällsynta ormar samt totalt sex stycken land iguanas, av en sort som bara finns på den här ön.

Ingen ville snorkla efter den första rundturen, så vi gjorde en extra tur på den här ön och gick upp på toppen av den för att leta lite fler ödlor och njuta av utsikten.

Åter till båten vid tio-tiden för att lätta ankar och åka till dagens andra ö, South Plaza. På vägen dit skulle vi spana efter valar som det skulle var stor chans att få se enligt guiden Maurice, men de höll sig under vattnet den här dagen. Vi fick i varje fall lunch på vägen.

När vi kom fram så tog det inte lång stund innan vi satte våra fötter på ön. Här såg vi inte några sjölejon, men väl ett gäng marine iguanas, ytterligare en sort av land iguanas, swallow tailed gulls, boobies, redbilled tropic birds, mm. Inga sjölejon kanske ni tycker lite förvånat…Okej då, vi såg ett gäng med sjölejon även på den här ön!

Färgglad Marine Iguana

Efter någon timme på ön var vi tillbaka på båten som nu lättade ankar och åkte mot nästa ö på vår resa, North Seymour. Vi såg lite hoppande rockor längs med vägen, men inga valar den här resan heller. Till slut gick vi ned till hytten och vilade lite och åt lite snacks och lakrits istället.

Jimmy med den mycket uppskattade tårtan

Före middagen var det dags för resans andra och sista avskedsdrink. Vid middagens bjöd Jimmy på en överraskning, som efterrätt dök det upp en tårta. Något som speciellt två engelska tjejer blev glada för eftersom de tjatat på Jimmy flera dagar om att få något speciellt till efterrätt.

Helst hade de nog velat haft glass, men tårta fick duga.

Efter en sista öl i baren gjorde vi upp vår barnota med Jimmy. Många drog ut på den här sista kvällen och satt uppe och spelade olika spel samt pratade.

Till slut var det ändå dags att krypa till kojs och låta sig vaggas till sömns för sista gången denna resa.

2007-09-23, till Quito
Väckning 5.30 och landstigning direkt på ön North Seymour.

Här såg vi sjölejon, samt många bluefooted boobies och fregattfåglar. Alla olika fågelsorterna hade dessutom ungar som såg väldigt lustiga ut i sin pälsliknande fjäderdräkt. Många av fregattfåglarna visade också upp sina vackra uppblåsta röda strupar för att locka till sig honorna. Vi såg också marine iguanas och ännu en sorts land iguanas här.

Bland det sista som hände var att en liten sjölejons-unge hasade sig fram för att nosa på mina fötter, mycket närmare än så kommer man inte ett djur. Och om det hade gått så hade vi säkert kommit hem med ett ungt sjölejon om jag hade fått bestämma.

Sjölejonen kunde verkligen konsten att ta det lugnt i de mest konstiga ställningar

En liten reflektion över våra besök på öarna. Det var sällan som det var fler än vår grupp som vandrade omkring på öarna. Ibland såg vi ytterligare någon grupp på samma ö, men oftast höll sig grupperna på avstånd. Det var väl egentligen bara vid en enda landstigning på hela veckan som det kändes ”överbefolkat”. Övriga andstigningar kändes det som om vi fick ha öarna för oss själva (tillsammans med en massa djur förstås…)

Uppblåst Fregattfågel

Sedan bar det av tillbaka till båten för frukost och färd till Baltra-ön där flyplatsen ligger. Vi tog adjö av besättningen på båten och gick i land för sista gången. Där låg samma sjölejon som när vi kom för åtta dagar sedan och latade sig på bänkarna.

Vi tog bussen den korta sträckan upp till flygplatsen och satt där i nästan tre timmar i väntan på att planet skulle lyfta. Kanske inte världens bästa planering av GAP, vi hade hellre tillbringat någon timme extra på North Seymour tidigare på morgonen.

Hur som helst, 11.30 lyfte vi och efter en mellanlandning på 30-40 minuter kom vi fram till Quito först vid 16-tiden. GAP körde oss till hotellet där vi gjorde en snabb ompackning inför morgondagens resa till Bonaire samt en efterlängtad dusch.

Vi åt en hyfsat god middag bestående av biff respektive jätteräkor tillsammans med lite öl på Latin Bistro.

Även denna kväll var det nästan folktomt ute på stan där vi var. Tillbaka till hotellet för att sova ganska tidigt. Konstigt, det kändes som om sängen gungade…

2007-09-24, till Bonaire
Väckning 5.30 och frukost på hotellet. Taxi till flygplatsen vid ca. 6.30. Checkade in och betalade flygplatsskatt (41 USD/pers) och väntade på att planet skulle lyfta. Lämande Quito och Ecuador runt 09.30-tiden på väg mot värmen på Bonaire.

Läs mer om fortsättningen på resan och hur det var i Bonaire. .

Peru, september 2007

2007-09-05, mot Peru
Då var det äntligen dags för oss att åka till Sydamerika. Som så ofta när man ska ut och flyga var det till att gå upp i ottan, väckarklockan ringde redan 03.30. En halvtimme senare kom taxin som körde oss till Arlanda där vi åt frukost, shoppade lite och jag drog i mig några cig i rökrummet.

Ca 06.30 lyfte vi med KLM mot Amsterdam och på planet serverades vi dagens andra frukost. KLM-kärran till Lima lyfte vid 11-tiden och så fort vi kommit upp en bit servererades vi frukost nummer tre. Flygtiden var drygt 12 timmar och som tur var så lyckades vi sova ganska mycket, men vi hann också med att titta på Shrek 3 och några andra filmer. Strax efter 16.00, efter att ha flyttat tillbaka klockan 7 timmar, landade vi och våra väskor i Lima.

Vi hade ganska mycket US-dollar i kontanter med oss och vi hade hört talas om att det är vanligt att folk blir rånade i Peru varför vi tog en dyr taxi, för USD 31, till hotel Los Girasoles som ligger i en lite finare del av Lima som heter Miraflores. När vi kom fram till hotellet då var det lite struligt för vår hotellbokning var borta. Vi som bokade i december 2006 via Kilroy Travel och hade hotell-voucher och allt. Efter lite tjat, gnat och telefonprat med GAP-adventures agent i Lima ordnade det till sig och vi kunde till slut gå upp på rum 401 och sova.

2007-09-06, Lima

Monasterio de San Francisco.

Vid 8-tiden vaknade vi till liv och traskade raka vägen ner till hotellets frukostmatsal där vi åt varsin jättesmarrig ”gratis-frukost”. Vi skulle bara tillbringa en enda dag i Lima och nu var frågan vad vi skulle göra. Efter att ha bläddrat lite i broschyrerna på hotellet bestämde vi oss för att boka en privat rundtur på tre timmar för att se måste-sevärdheterna. Vi skulle bli upplockade vid hotellet klockan 10.30 och hann faktiskt med en promenad till Stilla Havet och tillbaka innan dess.

Klockan 10.20 plockades vi upp av vår guide Ronald och hans chaufför, som vi har glömt namnet på, och vi åkte raka vägen till Love Park och tittade på utsiken över havet. Stannade sedan vid Huaca Pucllana som är en gammal utgrävd pyramid och sedan åkte vi vidare till Plaza San Martin och Plaza Mayor där vi kollade in vaktavlösningen utanför presidentpalatset och en del andra gamla byggnader. Gick sedan till Monasterio de San Francisco som är en stor, gammal kyrka där man kan gå ner i katakomberna fulla med människo-skelett. De tre timmarna gick fort och vi hann inte med mycket mer på vår lilla privata rundtur.

När vi kom tillbaka till hotellet då var det dags för lunch och det fanns gott om restauranger nära hotellet. Vi gick till Las Tejas åt mixed sallad, ostfylld någonting, ceviche mixed, spicy camarones, varsin Cusquena-öl och betalade 112 SOL för kalaset vilket är ungefär 250 kronor.

Dags för ny promenad. Den här gången gick vi också mot havet, men vi tog en annan väg där det var fler affärer med krims-krams. Passade på att köpa varsin Peru-luva för 10 SOL styck inför vår vandring på Inkaleden. Nere vid havet fanns det ett köpcentrum, men där var det mesta väldigt modernt och dyrt och vi köpte inget förutom varsin Latte på Starbucks.

Lima möter Stilla Havet.

Klockan 18.30 hade GAP välkomstmöte med oss som skulle gå Inkaleden ihop. Vi var totalt 16 personer, 15 som skulle gå Inkaleden och en som skulle gå Laresleden (ett alternativ om Inkaleden är fullbokad). Det var vi, Ida + Martin från Sverige, Mary och hennes son Michael från Nordirland, Terry och hans dotter Melissa från Kanada, Kasper + Mads från Danmark, Jackie + Maia + Mariella från Californien USA, Karen från Virginia USA, Matthew från England och så var det Andrew från England som var den som skulle gå Laresleden.

På mötet blev vi bjudna på varsin drink, Pisco Sour, och fick en del info om nästa dags resa till Cuzco och om vandringen.

GAP-representanten föreslog att vi skulle gå ut och äta middag tillsammans efter mötet. Hon rekommenderade en jättebra restaurang i närheten som hette Las Tejas. Eftersom det var samma restaurang som vi ätit lunch på så stod vi över och lullade iväg på egen hand i stället.

Vi hittade ett mexikanskt ställe där vi åt lite nachos, tacos och drack cusquena-öl för 38 SOL. Vid 21-tiden kom vi tillbaka till hotellet för att packa och sova.

2007-09-07, till Cuzco

Cuzco ligger vackert inbäddat bland bergstopparma.

Väckning 03.00! Efter en enkel frukost på hotellet var det dags för avfärd mot flygplatsen. Klockan 5.45 lyfte vi och ca 1 timme senare landade vi i Cuzco där Boris mötte oss.

Vi kördes till hotell Prisma där vi bjöds på resans första, men absolut inte sista, kopp med coca-te. Vår försteguide Ribelino och Boris hade sedan ett två timmar långt briefing-möte med oss och nu fick vi höra det mesta om Inkaleden och vad vi hade gett oss in på. Positivt att höra var att nästan alla klarar av vandringen men att det gäller att gå i sin egen takt, ta det riktigt lugnt och vila ofta.

Vi bokade och betalade för alla hjälpmedel som erbjöds. Att hyra sovsäck, uppblåsbart liggunderlag och vandringsstavar gick på totalt USD 92 för oss två (men visade sig vara guld värt under vandringen).

Installerade oss på rum 304 som visade sig vara ett av de sämre rummen. Detta pga att det låg ut mot gatan och varje gång en bil åkte förbi lät det som om bilen var på väg rakt mot vår säng. Vi packade upp lite inför det som komma skall och sedan slumrade vi fram till 12.30-tiden.

Några av de som dansade och spelade under festivalen.

Gick sedan ut på stan och shoppade halstabletter och solkräm innan vi lullade upp till stora torget, Plaza de Armas, där vi hittade en liten restaurang. Åt varsin Club Sandwich, Cola och Coca-te för 42 SOL.

När vi kom ut från restaurangen började det dyka upp peruaner i alla möjliga färgglada utstyrslar, det visade sig att vi hade prickat in en av alla Cuzcos festivaldagar. De kommande timmarna tillbringade vi vid torget då vi kollade in alla festivaldeltagarna som dansade och spelade för fullt.

Avslutade vår lilla sightseeing med att gå ner till The Temple of the Sun som vi nöjde oss med att titta på från utsidan. Det kändes som om vi skulle få nog med Inkaruiner ändå de följande dagarna.

Sedan var det dags att gå tillbaka till hotellet och packa om. Vi fick varsin bag av GAP i vilken vi skulle packa ner allt vi skulle ha med oss på Inkaleden, men som vi inte ville bära själva. Varje väska fick väga max ca fem kilo, exklusive sovsäck och liggunderlag, och vi var tvungna att packa om flera gånger innan vikten var den rätta.

Avslutade kvällen med middag på en riktigt bra restaurang som heter Incanto där vi åt varsin bruschetta, gnocci/fettucino alfredo och drack cusquena-öl. Gick till sängs tidigt för att vara riktigt utvilade till vandringen.

2007-09-08, Sacred Valley
Gick upp vid 7-tiden och åt frukost och sedan lämnade vi in våra stora ryggsäckar till förvaring i hotellets bagagerum och det mesta av värde låste vi in i hotellets kassaskåp. De närmaste 5 dagarna skulle vi bara ha tillgång till det allra nödvändigaste. I GAP-väskorna låg necessär och rena kläder. I våra små ryggsäckar, som vi skulle bära själva, hade vi det man kan behöva under dagarna vilket var regnkläder, kameror, vattenflaskor, piller mot diverse åkommor, solkräm, solglasögon, pass, pengar och lite annat smått och gott.

Några av invånarna i GAP-byn.

Klockan 8.30 hämtades vi av Ribelino, vår försteguide på turen. I dag skulle vi åka minibuss till Sacred Valley där vi skulle titta på Inka-ruiner och provgå lite.

Först åkte vi till en liten by som får hjälp av GAP genom att de tar dit turister som köper saker som de tillverkar av lamaull. Vi fick se ett gäng med lamor och kvinnorna i byn visade hur man gör garn av deras ull. Det var flera i vår grupp som handlade skärp, mössor, ponchos, m.m.

Åkte sedan till Pisac ruins där vi vandrade på hög höjd i ca 1,5 timme. Den korta promenaden var faktiskt ganska jobbig eftersom vi befann oss på kanske 3.500 meters höjd och det var ganska brant uppför på sina håll.

Efteråt sade Ribelino att alla i gruppen hade klarat testet och han behövde inte försöka övertala någon av oss att inte ge sig på Inkaleden. Ruinen i sig var inte så märkvärdig och ganska full med folk, men det gav oss ett lite smakprov på en Inka-ruin. Det mest anmärkningsvärda med den här platsen var annars att de hande hittat tusentals med inkagravar i bergen runtom.

Pisac-ruinen i Sacred Valley

Åkte sedan vidare mot Ollantaytambo. På vägen stannade vi vid en restaurang där vi serverades en riktigt god buffé-lunch. När vi kom fram till Ollantaytambo åkte vi direkt till ruinerna där vi klättrade några hundra trappsteg för att komma upp till toppen. Det var alltså inte till att spara på krafterna inför den riktiga vandringen. Den här ruinen var enligt vår guide det näst viktigaste templet i området och man kunde med lite god vilja få till de olika tempeldelarna så att det liknade en lama från långt håll.

Kördes sedan till hotellet som hette Tika Wasivalley och vi hann inte mer än komma in på rummet förrän vi slumrade in en stund. Efter en skön dusch gick nästan alla i gruppen i samlad trupp ner på byn för att äta middag. Första restaurangen vi gick till klarade inte av att ta emot så många gäster samtidigt och vi fick vandra vidare. Gick då till ett lite finare ställe och där var det inte något problem att få bord. Vi åt vitlköksbröd och lasagne och drack öl/vatten och coca-te. Vid 22-tiden var det godnatt.

2007-09-09, Inkaleden dag 1
06.45 ringde väckarklockan och det var dags att stiga upp. Vi duschade för sista gången på några dagar och sedan packade vi ihop det sista innan vi gick och åt frukost. Sedan packade vi in oss i bussen och åkte till KM 82 där Inkaleden startar. Vi måste väl erkänna att vi var lite nervösa för om vi skulle klara av den tuffa vandringen. Om vi hade vetat hur tufft det skulle bli då kanske vi hade tagit tåget i stället….

Det obligatoriska gruppfotot vid starten av Inkaleden.

De flesta av oss började med att besöka toalett-byggnaden vid KM 82 och sedan gick vi ner till Inkaleds-skylten och tog det obligatoriska gruppfotot. Det var Ribelino och Javier, vår andre-guide som fotade med allas kameror. En av guiderna gick alltid bland de första i ledet och den andra guiden gick alltid sist för att se till att det inte var någon som råkade ut för problem. Javier (som oftast gick sist) hade en ryggsäck full med syrgas, liggunderlag, diverse piller och andra bra-att-ha-saker för utmattade västerlänningar som fått nog av Inkaleden. Det var runt 20 grader i luften och blandat sol/moln, vilket gjorde att vi kunde gå i shorts och T-shirt utan att frysa.

Gick och checkade in och fick då stämplar i våra pass och sedan var vi äntligen på väg mot målet, Machu Picchu. Vid 9.30-tiden gick vi över bron över floden Urubamba som är starten på Inkaleden och sedan var det lätt vandring ett tag eftersom det är ganska platt och man går långsamt. I dag gick alla i gruppen tillsammans vilket innebar att de i täten stannade med jämna mellanrum för att vänta in de som inte gick lika fort. Med jämna mellanrum fick vi en lite längre paus då Ribelino berättade om allt mellan himmel och jord, t.ex. om lössen som lever på kaktusarna (som sedan blir färg), om Inka-folket eller någon blomma som vi såg på vägen.

Första stora ruinen vi såg var Llactapata

Lunch i mat-tältet inkl. stolar och bord som bärarna släpade runt på.

Efter ca 2,5 timmar passerade vi Inkaruinen Llactapata som vi såg lite från håll. Några i gruppen passade på att klättra upp på en utkiksplats/inkaruin lite närmare, men vi valde att spara våra krafter. En timme senare var det dags för lunch. Bärarna var förstås före oss och de hade satt upp mattältet, dukat och förberett allt inför lunchen.

När vi kom gående stod bärarna på rad och applåderade oss. Det var med blandade känslor man mottog applåderna, det var väl ändå vi som egentligen borde applådera dem som kånkar på 20-25 kilos packningar med allt som vi behöver under tre dagar… De hade också hällt upp varmvatten åt oss i varsin plastbalja och ställt fram tvål så att vi kunde tvätta av oss före maten. Snacka om service! Maten som servererade var mycket bättre än vad vi hade förväntat oss. Vi fick jättegod soppa, huvudrätt, saft och coca-te. Efter maten lade sig de flesta ner och vilade en stund på några presenningar som bärarna hade lagt ut på marken åt oss.

Efter vilan var det dags att börja vandringen mot nattlägret i Wayllabamba och nu var det brantare uppför och betydligt jobbigare att gå. Vi hade läst att den första dagens vandring var väldigt lätt men det tyckte inte vi, åtminstone inte jag. Men allt är relativt och beror på vad man jämför med. I efterhand när vi jämför den här dagen med nästa då var vandringen jättelätt men nu kunde vi bara jämföra med andra ”promenader” som vi gjort hemma i Sverige och då var det här en ganska tuff dag. Stigningen var några hundra meter men det var alldeles tillräckligt i den tunna luften.

Så här såg nattlägren ut.

Vid 15.30-tiden kom vi fram till nattlägret där bärarna och kockarna åter igen hade förberett vår ankomst. Våra åtta små tält var uppsatta och alla våra väskor och sovsäckar låg och väntade på oss. När vi kom in i lägret hade vi gått ungefär 10 km och tagit oss upp till 3.000 meter över havet.

Läskade oss med lite öl och sprite och sedan var det dags för bärarna att presentera sig för oss och vi för dom. Det var ca 20 bärare, 2 kockar och 2 guider och vi var 15 turister.

Vi fick vila en stund (medans bärarna spelade fotboll i närheten) innan det sererades snacks i form av kex, marmelad, te, kaffe m.m. i mattältet. Sedan vilade vi igen innan middagen serverades klockan 19.00. Kockarna hade lagat både soppa, huvudrätt och efterrätt åt oss och allt var jättegott.

Nu var det kolsvart ute och det fanns inte mycket annat att roa sig med än att gå och lägga sig och vi somnade nog allihopa så fort vi krupit ner i våra sovsäckar. Tälten var små och sovsäckarna tjocka, så det blev snabbt varmt och skönt i tälten trots att det bara var ett par plusgrader ute. Vi frös faktiskt inte ett dugg på nätterna, inte på dagarna heller för den delen.

Gruppen tillsammans med bärarna och kockarna vid första lägret.

2007-09-10, Inkaleden dag 2
Väckning 5.30. När jag vaknade var exet redan vaken. Han låg fullt påklädd under sovsäcken och kved lite smått, hade tillbringat en stor del av natten på ställets läbbiga stå-toa med att tömma magen. Dessutom frös han och mådde allmänt dåligt. Hur skulle detta sluta? Dag 2 är ju, av förklarliga skäl, känd för att vara den jobbigaste dagen. De första timmarna är det nämligen uppåt som gäller tills man kommer till Dead Woman Pass, 4.200 meter över havet, efter en stigning på 1.200 höjdmeter.

Dead Womans Pass sett nerifrån (från ca. 3.300 meter)

Exet trodde inte att han skulle fixa de tuffa stigningen till Dead Woman Pass och det trodde inte jag heller att han skulle göra. Han orkade ju knappt stå på benen. Vi diskuterade diverse lösningar med våra guider. Skulle en bärare gå med oss tillbaka tll KM 82 eller skulle vi försöka ta oss uppför berget? Trodde dom att exet med magsjuka och 39 graders feber skulle fixa vandringen? Om vi gick tillbaka till KM 82 då skulle vi vara tvungna att leta reda på någonstans att bo, ta oss till Cuzco för att hämta mera pengar och sedan fixa transport till Machu Picchu där vi skulle stråla samman med gruppen igen. Det kändes tungt att vara tvungen att vända och efter att ha petat i exet lite piller för magen, lite andra piller för att få ner febern och lite vätskeersättning så bestämde vi oss för att försöka gå framåt, uppåt i stället för att vända tillbaka.

Ofta var det branta stup på ena sidan om leden, vid något enstaka tillfälle fanns det också ett räcke

Bärarna tog hand om exets dagryggsäck så att han skulle ha så lite som möjligt att bära på. Fleecetröja och regnjacka knöt han runt midjan, i den ena handen tog han en vandringsstav och i den andra en flaska vatten och sedan började vi lunka. Vi insåg att vår enda chans att besegra berget var att gå mycket långsamt och stanna jätteofta och vi lät alla andra vandra iväg innan vi gav oss iväg. I dag skulle alla gå i sin egen takt och vi räknade inte med att träffa någon av de andra i gänget förrän vid nattlägret, om vi nu skulle komma så långt.

Vi började gå. Det var uppåt, uppåt och uppåt och jobbigt som attan. Jag gick först och exet följde i mina fotspår. Det blev många, korta vilopauser och även ett besök i buskarna för att gå på toa. När vi kommit halvvägs till toppen då strålade vi ihop med resten av gänget som inte låg så långt före, ett par var till och med efter oss. Bärarna hade dukat upp lite fika i form av kex, popcorn, coca-te m.m. Här fanns det även möjlighet att gå på en riktig toalett och det passade vi förstås på att göra. När en i gruppen hjälpte mig av med ryggsäcken blev han mycket imponerad av att jag orkade bära den vikten.

Efter fikat var det bara att fortsätta vandringen uppåt och det blev jobbigare och jobbigare. Min ryggsäck var tung och efter ett tag tog exet över bärandet. När vi hade 200 höjdmeter kvar till toppen då var vi mycket trötta och sist av alla om man bortser från andre-guiden, Javier, som förstås var allra sist. Det var ju han som skulle ta hand om oss dönickar och det gjorde han verkligen. Han erbjöd sig nämligen att bära vår dagryggsäck upp till toppen. Jag undrade om han verkligen menade allvar. Ryggsäcken var ju tung och han hade redan en ryggsäck att släpa på. Han lovade att det inte var några problem för honom att bära två små ryggsäckar upp till toppen och efter lite övertalning så gick vi med på hans förslag. Senare fick vi höra att guiden hade jobbat som bärare tidigare men nu hade han avancerat till guide. Att bära två små dagryggsäckar uppför berget i vårt långsamma tempo var alltså ingenting för honom som var van att bära mycket tyngre packning i betydligt raskare tempo. Han blev dessutom jätteglad när vi gav honom 10 USD som tack för hjälpen.

Storslagen vy över berg och glaciärer på väg upp till Dead Womans Pass

Klockan 12.30 efter mycket pust och stön kom vi äntligen upp på toppen där hela gänget stod och väntade på oss. Det blev både gruppfoto och ”give-me-five” på toppen. Nu visste vi att vi skulle ta oss hela vägen till Machu Picchu, det kändes faktiskt som att vi redan hade fixat det. Men vandringen/klättringen upp till detta pass var grymt jobbig, de sista 2-300 meterna gick vi kanske tio meter innan det var dags att stanna för att hämta andan. Att vi klarade av det trots att vi båda var dåliga (Jag hade lite problem med magen också), kan vi nog tacka alla dagar/timmar som vi tränat (promenerat, trappmaskin, cykelmaskin, mm) hemma i Sverige för. Att vara van vid trappor var ganska nyttigt, på ett ställe i slutet av klättringen gick vi uppåt i en och samma trappa i nästan en halvtimme. Det kändes som om den aldrig skulle ta slut!

Gruppen med guiderna som lyckades ta sig upp på Dead Womans Pass

Efter en stund påbörjade vi vandringen nedåt, vi skulle ner till nästa nattläger Paqaymayo som ligger 3.650 meter över havet. Det var sååå skönt och lätt att gå nerför och vi var framme vid lägret vid 14-tiden och då hade vi inte avverkat mer än ca 9 kilometer, men det var som sagt mycket uppför. Bärarna applåderade oss när vi kom fram (och den här gången kändes det helt rätt) och sedan serverades vi lunch.

Andra lägret låg verkligen på klippkanten, högt upp i bakgrunden ser man Dead Womans Pass

Exet fick en specialsoppa som skulle vara bra för magen Tyvärr smakade den apa, enligt honom är det det absolut äckligaste han har ätit i sitt snart 45-åriga liv. Vi andra serverades en jättegod soppa och sedan fick vi spagetti med köttfärssås. Mums!!

Vi, framförallt exet, var ju inte i så god form så vi vilade fram till 17.30 då vi serverades snacks. Vilade igen fram till 19-tiden då det var dags för middag. Nu var det soppa till förrätt och ris med kött och grönsaker till huvudrätt. Vi fick inget kött på tallrikarna eftersom våra magar inte var i högforn, nu hade även jag fått en släng av magsjukan. Man ska ju vara solidarisk..

Tidigt till sängs även i kväll, typ direkt efter maten, eftersom det ändå var kolmörkt ute och kylan började göra sig påmind. Även idag hade vi haft bra väder med mycket sol, det var väl runt femton grader så det var lagom att gå i shorts och T-shirt. Men man behövde sätta på sig en fleece så fort man skulle göra några längre stopp.

2007-09-11, Inkaleden dag 3
I dag väcktes vi klockan 6.00 och en halvtimme senare serverades vi frukost. I dag skulle vi avverka ca 15 kilometer, ta oss över två ganska höga toppar och titta på flera Inka-ruiner efter vägen. Exet var mycket piggare i dag och det bra vädret höll i sig, det kändes som att den här dagen skulle bli en riktig ”walk-in-the-park” jämfört med dagen innan.

Leden gick ibland uthuggen i det som kallas moln-regnskog.

Vi började dagens vandring vid 7.30-tiden och det var ganska brant uppåt i början.. Efter ungefär en timme kom vi fram till Inkaruinen Runkuraqay och lite senare tog vi oss upp på den första toppen, Runkuraqay High Pass som ligger ca 3.950 m.ö.h.

Sedan var det nerför ett tag och vid 10-tiden kom vi fram till Inkaruinen Sayacmarca där vi guidades runt en bra stund. Fortsatte neråt förbi ännu en ruin och sedan stod det inte på förrän vi kom fram till lunchstället där vi som vanligt serverades god mat (soppa + varmrätt).

Några i gruppen lattjade efter maten med en liten tygboll, tillsammans med några bärare och vår guide, till alla andras förtjusning. Det var väl inte världens mest tekniska gäng som försökte hålla tygbollen i luften…

Vid 12.30-tiden var det dags att börja gå igen och nu var det uppför igen men nu var det inte så brant och att komma upp till Phuyupatamarca Pass, 3.800 m.ö.h, var ingen match. Vi kom upp på toppen ca 14.00 och strax därpå var vi framme vid Inkaruinen Phuyupatamarca. Efter att ha tittat på ruinen bar det av nerför på riktigt, vi skulle ner till Winaywayna som ligger 2.650 m.ö.h.

Om det var jobbigt konditionsmässigt att gå uppför igår, så var det ganska jobbigt för lårmusklerna och knäna att gå lite drygt 1.000 meter neråt denna eftermiddag. Stentrapporna var oftast väldigt branta och den ofta lutande stigen (som tack och lov var ganska bred) gick ofta längs med bergets sluttning, där det åt ena hållet bara var ett stup nedåt i några hundra meter. När bärarna kom springande var det bara att trycka upp sig mot berget så långt det gick för att försöka ge dem så mycket plats som möjligt.

Sayacmarca-ruinen

Det var många och branta trappor både upp och ned på leden.

När det inte var långt kvar till nattlägret då kunde vi välja, gå raka vägen till lägret eller ta en omväg till ruinen Intipata. Vi valde omvägen för nu kände vi oss riktigt pigga och fräscha både i kroppar och knoppar. Dessutom kändes det som att det var läge att passa på att se så mycket som möjligt nu när vi var här. Det är ju inte speciellt troligt att vi kommer att gå Inkaleden någon mer gång. Ruinen var väl inte något speciellt, men vi fick en ganska bra vy över dalen och vårt nattläger på sluttningen nedanför.

Vid 17-tiden var vi framme i lägret och här fanns det möjlighet både att duscha och att köpa öl. Vi passade på att ta en varm, skön dusch men hoppade ölen den här gången. Avskedsmiddagen var jättegod, vi fick kyckling, pommes, chokladpudding och massor med gott att smaska på. Efter middagen samlade vi ihop dricks (+ lite öl och cigaretter) till bärarna och kockarna.

Vi gav 60 USD vilket kanske är lite mycket, men vi tycker att bärarna är riktiga hjältar som egentligen var värda att få ännu mera dricks. Vi hade aldrig fixat Inkaleden utan dom!

Tidig till sängs som vanligt för i morgon var det den stora dagen… Tyvärr regnade det en liten stund efter middagen vilket gjorde våra guider lite bekymrade, oftast brukade det dåliga vädret stanna kvar till nästa dag.

2007-09-12, Inkaleden dag 4
Väckning klockan 4.00 och sedan serverades vi en mycket enkel frukost bestående av te och vitt bröd. Sedan var det bara att packa ihop oss och gå de 10 minuterna till checkpointen där vi fick ställa oss i kö. Klockan 5.30 öppnades grinden och vi kunde påbörja den sista, korta vandringen mot Machu Picchu.

En tjej i gruppen, Karen, var dessvärre sjuk och klarade inte av att gå. Hon och andre-guiden stannade i lägret och avvaktade, de skulle gå några timmar senare när Karen förhoppningsvis hade piggat på sig. Under de dagar som vi gick leden så var faktiskt nästan alla i gruppen (11 av 15) sjuka någon dag. Oftast var det magarna som spökade, men några fick symptom på uttorkning också.

Första morgonsolen belyser Machu Picchu (sett uppifrån ”Sun Gate”)

Delar av Machu Picchu är inte helt återkonstruerat än

Vi andra i gruppen började vandringen mot ”Sun Gate” dit vi kom fram efter ungefär en timmes lätt vandring. Vid Sun Gate fotade och gratulerade vi varandra innan vi gick vidare den sista biten ner till Machu Picchu. Vi hade också en otrolig tur med vädret…

Det var klarblå himmel med några få vita moln och säkert 25-30 grader varmt. Det var något visst med att stå på toppen vid ”Sun Gate” och se hur Machu Picchu sakta blev belyst av solen när den gick upp.

Väl nere vid ruinerna satte vi oss och åt våra frukostpaket på en plats där man hade bästa möjliga utsikt över ruinerna. Det finns ju sämre frukostplatser i världen…

Nu var vi äntligen framme vid målet och så här efteråt finns det bara en sak att säga. Det var absolut värt allt slit! Det var en alldeles speciell känsla att komma fram till målet efter den långa och tidvis plågsamma vandringen och den känslan hade nog inte infunnit sig om vi hade åkt bussen upp till ruinerna.

”Vykorts-bilden” av Machu Picchu

Efter frukosten gick vi ner till checkpointen för att få stämplar i passen, gå på toa och bli av med ryggsäckarna. Sedan guidade Ribelino oss runt bland ruinerna i ca 1,5 timmar och efter det klättrade de flesta upp på Machu Picchu-berget men det gjorde inte vi. Det var nu riktigt hett i luften och vi kände att nu hade vi klättrat färdigt för den här gången. I stället för att klättra i ett par timmar roade vi oss med att lulla runt bland ruinerna och fota de levande gräsklipparna, dvs lamorna, fika och ta det lugnt.

Lama som poserar vid Machu Picchu.

Vid 13-tiden tog vi bussen ner till Aguas Calientes där vi köpte frimärken och varsin t-shirt. Gemensam lunch med gruppen intogs på en restaurang som låg mitt emot polisstationen. Mums vad gott det var med pizza och bira! Dessutom på låg höjd (nåja, i varje fall 2.600 meter) så att man var hungrig.

Tåget till Ollantaytambo avgick 16.20 och nu hade även Karen anslutit till gruppen. Bärarna hade burit henne från nattlägret till Machu Picchu och sedan hade de kört henne till sjukhuset i Aguas Calientes där hon hade tillbringat några timmar med att vila och få dropp. Hon var fortfarande mycket matt men ändå vid gott mod.

I Ollantaytambo bytte vi till buss och vid 20-tiden var vi tillbaka i Cuzco.

Vi tog farväl av de andra i gruppen eftersom vi skulle dra vidare till Ecuador tidigt nästa morgon. Tog också farval av guiderna som fick 30 USD var i dricks. Ägnade sedan kvällen åt att skriva vykort. Till middag blev det macka och bira i hotell-restaurangen, medans några i gruppen drog ut på stan.

Dessvärre fungerade inte toaletten på vårt rum och efter att hotellet försökt fixa den tre gånger gav vi upp och bytte rum. Kom faktiskt inte i säng förrän efter midnatt. Kors i taket!

2007-09-13, Till Quito
Upp klockan 05.00 och hann med lite frukt + te i matsalen innan taxin hämtade oss 05.30 för att köra till flygplatsen. Vi checkade in oss hela vägen till Quito (Equador) vilket förmodligen var anledningen till att vi fick gå in i ett rum bakom disken där tullen gick igenom våra överfulla ryggsäckar (som nu mest innehöll smutstvätt). När väl den lilla detaljen var avklarad kunde vi äntligen äta vår frukost i väntan på att planet skulle lyfta, det blev en ganska god macka + läsk.

Vi lyfte ca 08.45 och det tog en timme innan vi landade i Lima. Där skulle vi bara byta plan och trodde att vi hade hyfsat gott om tid. Men långa köer till säkerhetskontrollen, flygplatsskatten och imigrationskontrollen gjorde att vi ändå höll på att missa flyget. Men med andan i halsen så lyfte vi till slut strax efter klockan 11 och påbörjade den två timmar långa flygningen till Quito i Ecuador.

Läs mer om fortsättningen på resan och hur det var i Ecuador.

Peking, november 2007

2007-11-21, mot Peking
Dags igen för en tripp till Kina. Den här gången blir det en ren shoppingresa, med lite sightseeing, till Peking. Mycket av shoppingen är till oss, men ganska mycket är till släktingar och arbetskompisar.

Eftersom vi jobbar norr om stan var det lika bra att stanna kvar på jobbet några timmar och åka direkt ut till Arlanda på kvällen. Parkerade bilen på Benstocken som vanligt och checkade in i god tid vid 20-tiden. Väskan vägde bara 10 kilo, och då innehöll den dessutom några tomma väskor som vi hoppades kunna fylla upp på Pekings olika marknader.

Vi fördrev tiden på Arlanda med att fika, handla lite i taxfree-butiken och ta en öl i baren.

Planet lyfte ca 22.30 och efter en Gin och Tonic, en normal flygplansmiddag med lite vin, kaffe och cognac samt en halvdålig film lyckades vi faktiskt sova några timmar under den åtta timmar långa resan.

2007-11-22, Peking
Landade ca 13.30 lokal tid (sju timmars tidsskillnad) och imponerades av hur snabbt och effektivt vi lotsades igenom alla formaliteter (tulldeklaration, visum- och passkoll, mm). Väl ute på gatan fick jag äntligen ta en cigarett innan det var dags att ta en taxi till vårt hotell, Dong Fang, för 120 CNY (en CNY är ca 0,85 – 0,90 kronor). Som vanligt kunde chauffören ingen engelska, men han fick hjälp på flygplatsen att förklara vilket hotell det var.

Väl framme på hotellet fick vi rum 1116 som var riktigt schysst. Hotellet ligger ganska bra till med gångavstånd till många av Pekings sevärdheter. Inom 30-60 minuters avstånd ligger t.ex. Den Förbjudna staden, Himmelska Fridens torg, Himmelens tempel, Pärlmarknaden, mm. Synd bara att närmaste tunnebane-station (det smidigaste sättet att ta sig runt i Peking) också låg 45-60 minuter bort.

Vi var förvånandsvärt fräscha efter den långa flygningen och tog en taxi till Pärlmarknaden för 15 CNY. Kollade runt bland några av de små båsen/affärerna efter bland annat pärlor, kläder och lite kameraprylar. Öppnade shoppingresan starkt med att köpa:
– 2 Peak Performance vinterjackor (med avtagbar fleece) för 220 CNY styck
– 2 Canada Goose jackor (en lång, en midjekort) för 350 CNY styck
– 2 Armani (halvlång skinnjacka) för 350 styck
– 2 Polo-pike tröjor för 50 styck
– ett kamerafodral till vår nyinköpta kamera för 45 styck

Vi tyckte att vi gjort ganska bra afärer eftersom vi köpta sakerna lite billigare än vi köpte dem för på samma ställe för tre år sedan. Men det skulle sedan visa sig att man kunde få det mesta ovan mycket billigare, mer om det längre fram i resan…

Alldelens oavsett pris så är det ju fantastiskt billigt att köpa vinterjackor för några hundralappar. Visst är det kopior som inte andas som en vanliga jacka, men jackorna vi köpte för tre år sedan är fortfarande varma och håller vätan ute vilket är det viktigaste. Och de Pike-tröjor vi köpte då ser faktiskt lika fräscha ut idag, något man inte kan säga om kopiorna från andra länder.

Avslutade shoppingen med en middag på KFC där en kryddstark kycklingburgare, pommes och cola fick sätta punkt för dagen. Nu började också tidsomställningen och den långa dagen göra sig påmind, så det blev en taxi tillbaka till hotellet (tips: se till att alltid åka på taxameter och inte fast pris, de försöker alltid blåsa dig vid kortare sträckor) och bums i säng för att komma försöka hamna rätt i tiden tills nästa dag.

2007-11-23, Peking
Väckning vid 8-tiden och åt frukost på hotellet för 48 CNY/person. Ett helt OK pris för en ganska stor och omfattande frukost. Vädret var strålande med klarblå himmel och kanske 10-15 grader varmt.

Kinesiska muren vid Mutianyu (åt ena hållet)

Vi pratade med hotellets assisterande manager om olika alternativ för att se Kinesiska muren. Förra gången i Peking åkte vi ut till Badaling som är det mest vanliga stället för turister att åka till och nu ville vi se en annan del av muren där det inte var lika många turister. Till slut valde vi att åka till Mutianyu som ligger ca 10 mil norr om Peking. Assisterande managern förhandlade med taxichauförerna utanför hotellet och fick ner priset för heldagsresan till 400 CNY + motorvägstullar på ca 60 CNY.

Högst upp på den branta vänstra sidan

Vi lämande hotellet vid 10-tiden med en chaffis som inte kunde ett ord engelska och kom fram till muren ett par timmar senare. Efter en ström av kinesiska ord och lite teckenspråk, förstod vi att han skulle vänta på oss vid parkeringen samt var vi skulle betala entrébiljetter. För att få gå upp på muren betalade vi 40 CNY/person. Vi hade först tänkt att gå hela vägen upp till muren, men hittade ingen bra stig. Så vi tog den andra linbanan upp istället för 35 CNY/person, ett mycket bra val visade det sig för det var både brant och ganska långt upp till muren.

Gick till vänster när vi kom upp tills det tog stopp. Sista biten här var det väldigt brant uppför, så den varma fleecen åkte snabbt av och konditionen sattes på prov igen. Här uppe fanns det en vakt som skulle se till att ingen gick vidare på den orestaurerade delen av muren.

Gick sedan så långt det gick åt andra hållet på muren, en ”promenad” på 4-5 kilometer. Här kunde man fortsätta ut på muren eftersom det inte fanns någon vakt, men vi kände att vi fått nog av muren ändå. Istället gick vi tillbaka en liten bit och tog rodelbanan ner (40 CNY/person), barnsligt kul!

Muren var minst lika imponerande här som på Badaling, det är verkligen en häftig upplevelse att klättra omkring på muren och se hur den sträcker sig längs med bergskammarna åt alla håll. Den här delen av muren hade också mycket fler torn, dryga 20-talet, som alla såg olika ut. Lägg sedan till att vi under hela vår tre timmars tur på muren kanske bara såg 40-50 turister, så förstår ni att det här slog muren vid Badaling med hästlängder.

Vi hittade vår taxi och åkte tillbaka till Peking där vi bad att få bli avsläppta vi Yashow-marknaden istället för att åka hela vägen tillbaka till hotellet. Vår chaffis försökte blåsa oss på lite pengar eftersom han hävdade att han kört på taxametern (som stod på drygt 650 CNY) hela sträckan, men var ändå helt nöjd att efter lite ”snack” få 500 CNY för resan. D.v.s. det priset som hotellet gjorde upp med honom + lite dricks.

Kinesiska muren vid Mutianyu (åt andra hållet)

Vi kom till Yashow vid 17-tiden och lyckade fördriva 4-5 timmaar där. Vi shoppade:
– 4 Peak Performance windstoppers för 150 CNY/styck
– 1 par vanliga glasögon med Ray Ban-bågar för 280 CNY
– 1 par Okey solglasögon för 30 CNY

Exets vanliga glasögon går normalt sett på runt 5.000 svenska kronor och vi trodde att vi fått ett bra pris när vi köpte glasögon i Bangkok för 1.200 kr. Men att bara betala ca 250 kronor är ju nästan larvigt billigt.

Vi passade på att bli ordentligt lurade också när vi åt middag högst upp i Yashow-byggnaden. Vi var trötta och hungriga och tänkte inte närmare på att vi inte fick något vettigt pris på maten när vi beställde. Maten (nudlar, friterade kyckling, kyddstark biff + ytterligare någon kycklingrätt) var helt ok, men vad sägs om ett pris på totalt 180 CNY (40/tallrik) + 15 CNY för en stor öl när vi skulle betala. Normalt sett kostar en maträtt inklusive tillbehör kanske 20 CNY.

Tog en taxi tillbaka till hotellet för 35 CNY. Slängde in grejerna i rummet och tog en liten promenad till vårt stamhak, Hand in Hand resturant, från förra Peking-resan eftersom vi bodde i samma område. Tog två stora (60 cl) YanJing-öl var för 12 CNY styck innan det var dags att dra sig tillbaka till hotellet strax efter klockan 23.

2007-11-24, Peking
Samma visa som igår, väckning vid 8-tiden och åt frukost på hotellet. Idag låg diset tätt över Peking och det var ganska råkallt ute.

Vi tog en taxi till Pärlmarknaden, mest för att komma till närmaste T-bana men även för att kunna göra en liten kontrollrunda i marknaden. Den stod kvar.

Rökelser vid Lamatemplet

Tog tunnelbana upp till Lamatemplet som vi inte såg förra gången. En enkel T-banebiljett kostar 2 CNY, det är billigt att ta sig runt i Peking. Det var lördag så det var gott om kineser som också skulle till templet och bränna av en massa rökelser. Gatan utanför templet kantades av mängder med affärer som sålde rökelser och det fanns även en viss svart marknad av privata försäljare.

En byggnad i Lamatemplet

Det kostade 25 CNY/person att gå in i templet som såg ut ungefär som alla andra tempel i Kina. Det är fint att titta på, men det religösa värdet överstiger det faktiska värdet på prylarna mångdubbelt. Buddafigurerna är ju inte direkt gjorda av guld som i Thailand. Det var ganska kallt ute och efter någon timme på tempelområdet bestämde vi oss för att söka oss inomhus.

D.v.s. vi tog tunnelbanan till Sidenmarknaden som flyttat inomhus sedan vårt förra besök i Peking. Började shoppingen med en stor kaffe latte på O’Brians och sedan gav vi oss in i vimlet av små ”affärer”.

Shoppingen här var jobbigare än på de andra marknaderna och utgångsprisena var verkligen utlöst höga. Men till slut fick vi faktiskt ut ett bättre slutpris här även om försäljarna blev lite sura. Det här köpte vi:
– 3 Polo-tröjor till mig 50 CNY/st
– 1 Peak Windstopper 100 CNY
– 3 Polo-pike till exet + hans pappa 50 CNY/st
– 2 pärlhalsband ”fina” 65 CNY/st
– 3 pärlhalsband ”enklare” 50 CNY totalt
– 1 par vanliga glasögon till exet för 200 CNY
– 1 par solglasögon till mig för 30 CNY
– 3 automatiska klockor ”finare” modeller 500 CNY totalt
– 2 batteridrivna ”vanliga”klockor för 100 CNY/st
– 5 DVD-skivor i butiken precis vid tunnelbanan 10 CNY/st

Det tar på krafterna att shoppa, framför allt att pruta ned allt till 10-20 % av utgångspriset, så mitt i all shopping tog vi lunch på O´Brians. det blev en jättegod macka + en latte för 126 CNY (för två).

När det väl var dags att åka tillbaka till hotellet så tog vi T-banan till Himmelska Fridens Torg och sedan taxi till hotellet. Strax för klockan åtta var vi framme.

Vi var lite sent ute nu för middag, men chansade på att kunna äta Peking-anka ändå. Vi tog en taxi till närmaste restaurang som serverade Peking-anka och det visade sig vara samma ställe som vi åt på förra gången vi var i Kina. Vi hann precis innan de slutade servera och avnjöt en halv Peking-anka med tillbehör och öl för totalt 300 CNY. Det var faktiskt inte lika gott nu som första gången, kanske hade vi otur med ankan eller så spelar minnet oss ett spratt.

Efter maten strosade vi sakta tillbaka till hotellet, en promenad som tog nästan två timmar. På vägen lyckades Anders köpa en sommarjacka av märket Jeep i en nattöpen butik för 230 CNY, ungefär samma pris som på marknaderna. I säng strax före midnatt.

2007-11-25, Peking

Trummare som slår på trummor i trumtornet.

Samma visa som igår, väckning vid 8-tiden och åt frukost på hotellet. Även idag låg diset tätt över staden, men man kunde skymta solen ibland.

Vi bestämde oss för att ta en lång sightseeing idag. Tog taxi upp till Trumtornet (entré 20 CNY/pers) där vi klättrade upp drygt 80 trappsteg till toppen. Att gå i trappor efter klättringen på muren och all shopping var inte direkt en njutning…
Men vi kom upp till slut på lite darriga ben. 

Väl uppe fick vi se och höra en kort trumshow på de gigantiska trummorna. Utsikten hade nog varit jättefin, men diset gjorde att man inte såg speciellt långt.

Tog oss ner för trapporna för att gå en kort bit till granntornet som heter Klocktornet (entré 15 CNY/pers). Efter samma smärtsamma klättring upp till toppen möttes vi av en stor klocka, men inget mer. Kanske inte direkt något av Pekings mest framstående utflyktsmål, men ändå något nytt mot vad vi sett tidigare.

Motion på trottoaren.

Vilade/värmde upp oss med en kafé latte på ett litet fik för totalt 44 CNY. Sedan påbörjade vi vår promenad där vi gick genom ett litet område med hutonger, längs med stranden på en stor sjö, testade på lite Kinesisk gymnastik på trottoaren, mm.

Till slut kom vi fram till Jingshan-parken (entré 2 CNY/pers) som ligger norr om den förbjudna staden. Vi klättrade upp på kullen som har flera ganska fina tempel och som dessutom erbjuder fin utsikt över den förbjudna staden (om det inte hade varit så disigt åt det hållet…).

Nu började ändå solen bryta igenom diset på allvar och himlen blev allt blåare.

Lullade nerför kullen och tog oss in i den förbjudna staden från ”fel håll”, dvs norrifrån. Inträdet var ganska lågt, bara 40 CNY/pers.

Eftersom vi sett den förbjudna staden tidigare ägnade vi oss inte så mycket åt de stora husen, utan passade på att titta lite på alla omkringliggande hus (det finns nästan 800 byggnader på området).

Ett par av huvudbyggnaderna höll på att restaureras, vilket behövs för de är ganska slitna. Allt ska väl vara som nytt när OS invigs nästa år..

Några av templen i Jingshan-parken

En av sidobyggnaderna i den Förbjudna Staden

En vakt framför huvudingången till den Förbjudna Staden

Efter några timmar kom vi ut på södra sidan och tog en sväng ut på Himmelska Fridens torg.

Längs med vägen fick vi ställa upp på fotografering ett par/tre gånger samt prata med lite olika människor som ville öva på sin engelska. Fortfarande är långa, blonda turister något exklusivt i Peking.

Tog tunnelbanan till Sidenmarknaden som inte ligger så långt från torget. Började med att ta en enkel lunch, dvs varsin latte och en macka, för 91 CNY. Shoppade även lite denna gång:
– 1 handväska till mig för 100 CNY
– 2 Polo-tröjor till mig för 40 CNY/st
– 1 piketröja till exet för 40 CNY
– 1 Peak Performance vinterjacka för 150 CNY
– 1 återuppladningsbart batteri till kameran för 100 CNY
Tog taxi tillbaka till hotellet och lämpade av dagens inköp.

Middagen åt vi på vårt gamla stamhak, Hand in Hand restaurant, och det var den godaste middagen under det här besöket. Vi åt biff + kyckling + bönor i vitlök och drack fyra stora öl och betalade inte mer än 127 CNY. Kanonmat till kanonpris.

Tillbaka till hotellet där vi bokade massagetid till klockan 22. Innan dess hann vi med en hyfsat god Irish Coffe i hotellbaren. Massagen gjordes i ett angränsade ”hälsohus”och kostade 198 CNY per person för en timmes kinesisk massage. Det visade sig vara en total genomgång av kroppen från topp till tå, vilket var välbehövligt efter en fullspäckad helg. Jag hade fortfarande lite problem med ömma vader, så den delen av massagen fick göras med lätta händer. I övrigt så kittlades det lite ibland och jag fick frågan om vi hade ätit för mycket eftersom hennes massör tyckte att magen putade ut lite för mycket. Vad kan man svara efter en kanonmiddag med en del öl bara någon timme tidigare… Vi fick varsin telåda när vi var klara och gav massörerna 20 CNY i dricks. Vi somnade ovaggade strax före midnatt.

2007-11-26, mot Stockholm
Väckning lite tidigare idag vid 7-tiden och åt frukost på hotellet.

Tog taxi till Pärlmarknaden så vi var där när de öppnade vid 8.30-tiden för att shoppa det sista:
– 1 Peak Performance jacka för 150 CNY
– 3 Polo piketröjor för 40 CNY/st
– 6 halsdukar för 20 CNY/st
– 2 automatiska ”fina” klockor för 250 CNY totalt
Idag var vi inte roliga att pruta med. Vi var lite trötta, hade ont om tid och hade benkoll på hur mycket vi var villiga att betala. Vi avslutade shoppingen med en kaffe latte på trottoaren utanför marknaden, solen sken och det var riktigt skönt att sitta där ett tag.

Tog taxi tillbaka till hotellet för att packa det sista och checka ut vid 12-tiden. Taxin till flygplatsen kördes av vår gamla bekanting från muren-resan tidigare och när han fick lite extra dricks yttrade han de enda engelska ord han kunde ”bye, bye” och ville skaka hand med oss. Han tjänade nog bra på oss den här helgen.

Lyckades få checka in i Business Class-incheckningen vilket gjorde att vi inte alls vet hur mycket väskorna vägde på vägen hem (vågen funkade eller användes inte), men en gissning är ca. 30 kilo totalt.

Flygningen tillbaka till Stockholm var relativt händelselös och följde ungefär samma mönster som på resan till Peking även fast det var svårare att sova. Det enda nya nu var att SAS hade förtvivlat svårt att få fram hörlurar till oss som fungerade, först tio-femton minuter in i filmen och efter tre-fyra trasiga hörlurar var kunde vi äntligen få ljud till filmen. Dålig standard och service SAS!

Landade i tid på Arlanda men fick sedan vänta i nästan en timme på att väskorna skulle färdas mindre än 80 meter från flygplanet till bagagebandet. Det var många som missade sina anslutningsflyg på denna pinsamt långsamma hantering på Arlanda.

Till slut kom vi i varje fall hem till lägenheten strax före klockan 21 och någon timme senare sov vi sött. Vi drömde redan om nästa resa som blir till Fillipinerna i mars…