Peru, september 2007

2007-09-05, mot Peru
Då var det äntligen dags för oss att åka till Sydamerika. Som så ofta när man ska ut och flyga var det till att gå upp i ottan, väckarklockan ringde redan 03.30. En halvtimme senare kom taxin som körde oss till Arlanda där vi åt frukost, shoppade lite och jag drog i mig några cig i rökrummet.

Ca 06.30 lyfte vi med KLM mot Amsterdam och på planet serverades vi dagens andra frukost. KLM-kärran till Lima lyfte vid 11-tiden och så fort vi kommit upp en bit servererades vi frukost nummer tre. Flygtiden var drygt 12 timmar och som tur var så lyckades vi sova ganska mycket, men vi hann också med att titta på Shrek 3 och några andra filmer. Strax efter 16.00, efter att ha flyttat tillbaka klockan 7 timmar, landade vi och våra väskor i Lima.

Vi hade ganska mycket US-dollar i kontanter med oss och vi hade hört talas om att det är vanligt att folk blir rånade i Peru varför vi tog en dyr taxi, för USD 31, till hotel Los Girasoles som ligger i en lite finare del av Lima som heter Miraflores. När vi kom fram till hotellet då var det lite struligt för vår hotellbokning var borta. Vi som bokade i december 2006 via Kilroy Travel och hade hotell-voucher och allt. Efter lite tjat, gnat och telefonprat med GAP-adventures agent i Lima ordnade det till sig och vi kunde till slut gå upp på rum 401 och sova.

2007-09-06, Lima

Monasterio de San Francisco.

Vid 8-tiden vaknade vi till liv och traskade raka vägen ner till hotellets frukostmatsal där vi åt varsin jättesmarrig ”gratis-frukost”. Vi skulle bara tillbringa en enda dag i Lima och nu var frågan vad vi skulle göra. Efter att ha bläddrat lite i broschyrerna på hotellet bestämde vi oss för att boka en privat rundtur på tre timmar för att se måste-sevärdheterna. Vi skulle bli upplockade vid hotellet klockan 10.30 och hann faktiskt med en promenad till Stilla Havet och tillbaka innan dess.

Klockan 10.20 plockades vi upp av vår guide Ronald och hans chaufför, som vi har glömt namnet på, och vi åkte raka vägen till Love Park och tittade på utsiken över havet. Stannade sedan vid Huaca Pucllana som är en gammal utgrävd pyramid och sedan åkte vi vidare till Plaza San Martin och Plaza Mayor där vi kollade in vaktavlösningen utanför presidentpalatset och en del andra gamla byggnader. Gick sedan till Monasterio de San Francisco som är en stor, gammal kyrka där man kan gå ner i katakomberna fulla med människo-skelett. De tre timmarna gick fort och vi hann inte med mycket mer på vår lilla privata rundtur.

När vi kom tillbaka till hotellet då var det dags för lunch och det fanns gott om restauranger nära hotellet. Vi gick till Las Tejas åt mixed sallad, ostfylld någonting, ceviche mixed, spicy camarones, varsin Cusquena-öl och betalade 112 SOL för kalaset vilket är ungefär 250 kronor.

Dags för ny promenad. Den här gången gick vi också mot havet, men vi tog en annan väg där det var fler affärer med krims-krams. Passade på att köpa varsin Peru-luva för 10 SOL styck inför vår vandring på Inkaleden. Nere vid havet fanns det ett köpcentrum, men där var det mesta väldigt modernt och dyrt och vi köpte inget förutom varsin Latte på Starbucks.

Lima möter Stilla Havet.

Klockan 18.30 hade GAP välkomstmöte med oss som skulle gå Inkaleden ihop. Vi var totalt 16 personer, 15 som skulle gå Inkaleden och en som skulle gå Laresleden (ett alternativ om Inkaleden är fullbokad). Det var vi, Ida + Martin från Sverige, Mary och hennes son Michael från Nordirland, Terry och hans dotter Melissa från Kanada, Kasper + Mads från Danmark, Jackie + Maia + Mariella från Californien USA, Karen från Virginia USA, Matthew från England och så var det Andrew från England som var den som skulle gå Laresleden.

På mötet blev vi bjudna på varsin drink, Pisco Sour, och fick en del info om nästa dags resa till Cuzco och om vandringen.

GAP-representanten föreslog att vi skulle gå ut och äta middag tillsammans efter mötet. Hon rekommenderade en jättebra restaurang i närheten som hette Las Tejas. Eftersom det var samma restaurang som vi ätit lunch på så stod vi över och lullade iväg på egen hand i stället.

Vi hittade ett mexikanskt ställe där vi åt lite nachos, tacos och drack cusquena-öl för 38 SOL. Vid 21-tiden kom vi tillbaka till hotellet för att packa och sova.

2007-09-07, till Cuzco

Cuzco ligger vackert inbäddat bland bergstopparma.

Väckning 03.00! Efter en enkel frukost på hotellet var det dags för avfärd mot flygplatsen. Klockan 5.45 lyfte vi och ca 1 timme senare landade vi i Cuzco där Boris mötte oss.

Vi kördes till hotell Prisma där vi bjöds på resans första, men absolut inte sista, kopp med coca-te. Vår försteguide Ribelino och Boris hade sedan ett två timmar långt briefing-möte med oss och nu fick vi höra det mesta om Inkaleden och vad vi hade gett oss in på. Positivt att höra var att nästan alla klarar av vandringen men att det gäller att gå i sin egen takt, ta det riktigt lugnt och vila ofta.

Vi bokade och betalade för alla hjälpmedel som erbjöds. Att hyra sovsäck, uppblåsbart liggunderlag och vandringsstavar gick på totalt USD 92 för oss två (men visade sig vara guld värt under vandringen).

Installerade oss på rum 304 som visade sig vara ett av de sämre rummen. Detta pga att det låg ut mot gatan och varje gång en bil åkte förbi lät det som om bilen var på väg rakt mot vår säng. Vi packade upp lite inför det som komma skall och sedan slumrade vi fram till 12.30-tiden.

Några av de som dansade och spelade under festivalen.

Gick sedan ut på stan och shoppade halstabletter och solkräm innan vi lullade upp till stora torget, Plaza de Armas, där vi hittade en liten restaurang. Åt varsin Club Sandwich, Cola och Coca-te för 42 SOL.

När vi kom ut från restaurangen började det dyka upp peruaner i alla möjliga färgglada utstyrslar, det visade sig att vi hade prickat in en av alla Cuzcos festivaldagar. De kommande timmarna tillbringade vi vid torget då vi kollade in alla festivaldeltagarna som dansade och spelade för fullt.

Avslutade vår lilla sightseeing med att gå ner till The Temple of the Sun som vi nöjde oss med att titta på från utsidan. Det kändes som om vi skulle få nog med Inkaruiner ändå de följande dagarna.

Sedan var det dags att gå tillbaka till hotellet och packa om. Vi fick varsin bag av GAP i vilken vi skulle packa ner allt vi skulle ha med oss på Inkaleden, men som vi inte ville bära själva. Varje väska fick väga max ca fem kilo, exklusive sovsäck och liggunderlag, och vi var tvungna att packa om flera gånger innan vikten var den rätta.

Avslutade kvällen med middag på en riktigt bra restaurang som heter Incanto där vi åt varsin bruschetta, gnocci/fettucino alfredo och drack cusquena-öl. Gick till sängs tidigt för att vara riktigt utvilade till vandringen.

2007-09-08, Sacred Valley
Gick upp vid 7-tiden och åt frukost och sedan lämnade vi in våra stora ryggsäckar till förvaring i hotellets bagagerum och det mesta av värde låste vi in i hotellets kassaskåp. De närmaste 5 dagarna skulle vi bara ha tillgång till det allra nödvändigaste. I GAP-väskorna låg necessär och rena kläder. I våra små ryggsäckar, som vi skulle bära själva, hade vi det man kan behöva under dagarna vilket var regnkläder, kameror, vattenflaskor, piller mot diverse åkommor, solkräm, solglasögon, pass, pengar och lite annat smått och gott.

Några av invånarna i GAP-byn.

Klockan 8.30 hämtades vi av Ribelino, vår försteguide på turen. I dag skulle vi åka minibuss till Sacred Valley där vi skulle titta på Inka-ruiner och provgå lite.

Först åkte vi till en liten by som får hjälp av GAP genom att de tar dit turister som köper saker som de tillverkar av lamaull. Vi fick se ett gäng med lamor och kvinnorna i byn visade hur man gör garn av deras ull. Det var flera i vår grupp som handlade skärp, mössor, ponchos, m.m.

Åkte sedan till Pisac ruins där vi vandrade på hög höjd i ca 1,5 timme. Den korta promenaden var faktiskt ganska jobbig eftersom vi befann oss på kanske 3.500 meters höjd och det var ganska brant uppför på sina håll.

Efteråt sade Ribelino att alla i gruppen hade klarat testet och han behövde inte försöka övertala någon av oss att inte ge sig på Inkaleden. Ruinen i sig var inte så märkvärdig och ganska full med folk, men det gav oss ett lite smakprov på en Inka-ruin. Det mest anmärkningsvärda med den här platsen var annars att de hande hittat tusentals med inkagravar i bergen runtom.

Pisac-ruinen i Sacred Valley

Åkte sedan vidare mot Ollantaytambo. På vägen stannade vi vid en restaurang där vi serverades en riktigt god buffé-lunch. När vi kom fram till Ollantaytambo åkte vi direkt till ruinerna där vi klättrade några hundra trappsteg för att komma upp till toppen. Det var alltså inte till att spara på krafterna inför den riktiga vandringen. Den här ruinen var enligt vår guide det näst viktigaste templet i området och man kunde med lite god vilja få till de olika tempeldelarna så att det liknade en lama från långt håll.

Kördes sedan till hotellet som hette Tika Wasivalley och vi hann inte mer än komma in på rummet förrän vi slumrade in en stund. Efter en skön dusch gick nästan alla i gruppen i samlad trupp ner på byn för att äta middag. Första restaurangen vi gick till klarade inte av att ta emot så många gäster samtidigt och vi fick vandra vidare. Gick då till ett lite finare ställe och där var det inte något problem att få bord. Vi åt vitlköksbröd och lasagne och drack öl/vatten och coca-te. Vid 22-tiden var det godnatt.

2007-09-09, Inkaleden dag 1
06.45 ringde väckarklockan och det var dags att stiga upp. Vi duschade för sista gången på några dagar och sedan packade vi ihop det sista innan vi gick och åt frukost. Sedan packade vi in oss i bussen och åkte till KM 82 där Inkaleden startar. Vi måste väl erkänna att vi var lite nervösa för om vi skulle klara av den tuffa vandringen. Om vi hade vetat hur tufft det skulle bli då kanske vi hade tagit tåget i stället….

Det obligatoriska gruppfotot vid starten av Inkaleden.

De flesta av oss började med att besöka toalett-byggnaden vid KM 82 och sedan gick vi ner till Inkaleds-skylten och tog det obligatoriska gruppfotot. Det var Ribelino och Javier, vår andre-guide som fotade med allas kameror. En av guiderna gick alltid bland de första i ledet och den andra guiden gick alltid sist för att se till att det inte var någon som råkade ut för problem. Javier (som oftast gick sist) hade en ryggsäck full med syrgas, liggunderlag, diverse piller och andra bra-att-ha-saker för utmattade västerlänningar som fått nog av Inkaleden. Det var runt 20 grader i luften och blandat sol/moln, vilket gjorde att vi kunde gå i shorts och T-shirt utan att frysa.

Gick och checkade in och fick då stämplar i våra pass och sedan var vi äntligen på väg mot målet, Machu Picchu. Vid 9.30-tiden gick vi över bron över floden Urubamba som är starten på Inkaleden och sedan var det lätt vandring ett tag eftersom det är ganska platt och man går långsamt. I dag gick alla i gruppen tillsammans vilket innebar att de i täten stannade med jämna mellanrum för att vänta in de som inte gick lika fort. Med jämna mellanrum fick vi en lite längre paus då Ribelino berättade om allt mellan himmel och jord, t.ex. om lössen som lever på kaktusarna (som sedan blir färg), om Inka-folket eller någon blomma som vi såg på vägen.

Första stora ruinen vi såg var Llactapata

Lunch i mat-tältet inkl. stolar och bord som bärarna släpade runt på.

Efter ca 2,5 timmar passerade vi Inkaruinen Llactapata som vi såg lite från håll. Några i gruppen passade på att klättra upp på en utkiksplats/inkaruin lite närmare, men vi valde att spara våra krafter. En timme senare var det dags för lunch. Bärarna var förstås före oss och de hade satt upp mattältet, dukat och förberett allt inför lunchen.

När vi kom gående stod bärarna på rad och applåderade oss. Det var med blandade känslor man mottog applåderna, det var väl ändå vi som egentligen borde applådera dem som kånkar på 20-25 kilos packningar med allt som vi behöver under tre dagar… De hade också hällt upp varmvatten åt oss i varsin plastbalja och ställt fram tvål så att vi kunde tvätta av oss före maten. Snacka om service! Maten som servererade var mycket bättre än vad vi hade förväntat oss. Vi fick jättegod soppa, huvudrätt, saft och coca-te. Efter maten lade sig de flesta ner och vilade en stund på några presenningar som bärarna hade lagt ut på marken åt oss.

Efter vilan var det dags att börja vandringen mot nattlägret i Wayllabamba och nu var det brantare uppför och betydligt jobbigare att gå. Vi hade läst att den första dagens vandring var väldigt lätt men det tyckte inte vi, åtminstone inte jag. Men allt är relativt och beror på vad man jämför med. I efterhand när vi jämför den här dagen med nästa då var vandringen jättelätt men nu kunde vi bara jämföra med andra ”promenader” som vi gjort hemma i Sverige och då var det här en ganska tuff dag. Stigningen var några hundra meter men det var alldeles tillräckligt i den tunna luften.

Så här såg nattlägren ut.

Vid 15.30-tiden kom vi fram till nattlägret där bärarna och kockarna åter igen hade förberett vår ankomst. Våra åtta små tält var uppsatta och alla våra väskor och sovsäckar låg och väntade på oss. När vi kom in i lägret hade vi gått ungefär 10 km och tagit oss upp till 3.000 meter över havet.

Läskade oss med lite öl och sprite och sedan var det dags för bärarna att presentera sig för oss och vi för dom. Det var ca 20 bärare, 2 kockar och 2 guider och vi var 15 turister.

Vi fick vila en stund (medans bärarna spelade fotboll i närheten) innan det sererades snacks i form av kex, marmelad, te, kaffe m.m. i mattältet. Sedan vilade vi igen innan middagen serverades klockan 19.00. Kockarna hade lagat både soppa, huvudrätt och efterrätt åt oss och allt var jättegott.

Nu var det kolsvart ute och det fanns inte mycket annat att roa sig med än att gå och lägga sig och vi somnade nog allihopa så fort vi krupit ner i våra sovsäckar. Tälten var små och sovsäckarna tjocka, så det blev snabbt varmt och skönt i tälten trots att det bara var ett par plusgrader ute. Vi frös faktiskt inte ett dugg på nätterna, inte på dagarna heller för den delen.

Gruppen tillsammans med bärarna och kockarna vid första lägret.

2007-09-10, Inkaleden dag 2
Väckning 5.30. När jag vaknade var exet redan vaken. Han låg fullt påklädd under sovsäcken och kved lite smått, hade tillbringat en stor del av natten på ställets läbbiga stå-toa med att tömma magen. Dessutom frös han och mådde allmänt dåligt. Hur skulle detta sluta? Dag 2 är ju, av förklarliga skäl, känd för att vara den jobbigaste dagen. De första timmarna är det nämligen uppåt som gäller tills man kommer till Dead Woman Pass, 4.200 meter över havet, efter en stigning på 1.200 höjdmeter.

Dead Womans Pass sett nerifrån (från ca. 3.300 meter)

Exet trodde inte att han skulle fixa de tuffa stigningen till Dead Woman Pass och det trodde inte jag heller att han skulle göra. Han orkade ju knappt stå på benen. Vi diskuterade diverse lösningar med våra guider. Skulle en bärare gå med oss tillbaka tll KM 82 eller skulle vi försöka ta oss uppför berget? Trodde dom att exet med magsjuka och 39 graders feber skulle fixa vandringen? Om vi gick tillbaka till KM 82 då skulle vi vara tvungna att leta reda på någonstans att bo, ta oss till Cuzco för att hämta mera pengar och sedan fixa transport till Machu Picchu där vi skulle stråla samman med gruppen igen. Det kändes tungt att vara tvungen att vända och efter att ha petat i exet lite piller för magen, lite andra piller för att få ner febern och lite vätskeersättning så bestämde vi oss för att försöka gå framåt, uppåt i stället för att vända tillbaka.

Ofta var det branta stup på ena sidan om leden, vid något enstaka tillfälle fanns det också ett räcke

Bärarna tog hand om exets dagryggsäck så att han skulle ha så lite som möjligt att bära på. Fleecetröja och regnjacka knöt han runt midjan, i den ena handen tog han en vandringsstav och i den andra en flaska vatten och sedan började vi lunka. Vi insåg att vår enda chans att besegra berget var att gå mycket långsamt och stanna jätteofta och vi lät alla andra vandra iväg innan vi gav oss iväg. I dag skulle alla gå i sin egen takt och vi räknade inte med att träffa någon av de andra i gänget förrän vid nattlägret, om vi nu skulle komma så långt.

Vi började gå. Det var uppåt, uppåt och uppåt och jobbigt som attan. Jag gick först och exet följde i mina fotspår. Det blev många, korta vilopauser och även ett besök i buskarna för att gå på toa. När vi kommit halvvägs till toppen då strålade vi ihop med resten av gänget som inte låg så långt före, ett par var till och med efter oss. Bärarna hade dukat upp lite fika i form av kex, popcorn, coca-te m.m. Här fanns det även möjlighet att gå på en riktig toalett och det passade vi förstås på att göra. När en i gruppen hjälpte mig av med ryggsäcken blev han mycket imponerad av att jag orkade bära den vikten.

Efter fikat var det bara att fortsätta vandringen uppåt och det blev jobbigare och jobbigare. Min ryggsäck var tung och efter ett tag tog exet över bärandet. När vi hade 200 höjdmeter kvar till toppen då var vi mycket trötta och sist av alla om man bortser från andre-guiden, Javier, som förstås var allra sist. Det var ju han som skulle ta hand om oss dönickar och det gjorde han verkligen. Han erbjöd sig nämligen att bära vår dagryggsäck upp till toppen. Jag undrade om han verkligen menade allvar. Ryggsäcken var ju tung och han hade redan en ryggsäck att släpa på. Han lovade att det inte var några problem för honom att bära två små ryggsäckar upp till toppen och efter lite övertalning så gick vi med på hans förslag. Senare fick vi höra att guiden hade jobbat som bärare tidigare men nu hade han avancerat till guide. Att bära två små dagryggsäckar uppför berget i vårt långsamma tempo var alltså ingenting för honom som var van att bära mycket tyngre packning i betydligt raskare tempo. Han blev dessutom jätteglad när vi gav honom 10 USD som tack för hjälpen.

Storslagen vy över berg och glaciärer på väg upp till Dead Womans Pass

Klockan 12.30 efter mycket pust och stön kom vi äntligen upp på toppen där hela gänget stod och väntade på oss. Det blev både gruppfoto och ”give-me-five” på toppen. Nu visste vi att vi skulle ta oss hela vägen till Machu Picchu, det kändes faktiskt som att vi redan hade fixat det. Men vandringen/klättringen upp till detta pass var grymt jobbig, de sista 2-300 meterna gick vi kanske tio meter innan det var dags att stanna för att hämta andan. Att vi klarade av det trots att vi båda var dåliga (Jag hade lite problem med magen också), kan vi nog tacka alla dagar/timmar som vi tränat (promenerat, trappmaskin, cykelmaskin, mm) hemma i Sverige för. Att vara van vid trappor var ganska nyttigt, på ett ställe i slutet av klättringen gick vi uppåt i en och samma trappa i nästan en halvtimme. Det kändes som om den aldrig skulle ta slut!

Gruppen med guiderna som lyckades ta sig upp på Dead Womans Pass

Efter en stund påbörjade vi vandringen nedåt, vi skulle ner till nästa nattläger Paqaymayo som ligger 3.650 meter över havet. Det var sååå skönt och lätt att gå nerför och vi var framme vid lägret vid 14-tiden och då hade vi inte avverkat mer än ca 9 kilometer, men det var som sagt mycket uppför. Bärarna applåderade oss när vi kom fram (och den här gången kändes det helt rätt) och sedan serverades vi lunch.

Andra lägret låg verkligen på klippkanten, högt upp i bakgrunden ser man Dead Womans Pass

Exet fick en specialsoppa som skulle vara bra för magen Tyvärr smakade den apa, enligt honom är det det absolut äckligaste han har ätit i sitt snart 45-åriga liv. Vi andra serverades en jättegod soppa och sedan fick vi spagetti med köttfärssås. Mums!!

Vi, framförallt exet, var ju inte i så god form så vi vilade fram till 17.30 då vi serverades snacks. Vilade igen fram till 19-tiden då det var dags för middag. Nu var det soppa till förrätt och ris med kött och grönsaker till huvudrätt. Vi fick inget kött på tallrikarna eftersom våra magar inte var i högforn, nu hade även jag fått en släng av magsjukan. Man ska ju vara solidarisk..

Tidigt till sängs även i kväll, typ direkt efter maten, eftersom det ändå var kolmörkt ute och kylan började göra sig påmind. Även idag hade vi haft bra väder med mycket sol, det var väl runt femton grader så det var lagom att gå i shorts och T-shirt. Men man behövde sätta på sig en fleece så fort man skulle göra några längre stopp.

2007-09-11, Inkaleden dag 3
I dag väcktes vi klockan 6.00 och en halvtimme senare serverades vi frukost. I dag skulle vi avverka ca 15 kilometer, ta oss över två ganska höga toppar och titta på flera Inka-ruiner efter vägen. Exet var mycket piggare i dag och det bra vädret höll i sig, det kändes som att den här dagen skulle bli en riktig ”walk-in-the-park” jämfört med dagen innan.

Leden gick ibland uthuggen i det som kallas moln-regnskog.

Vi började dagens vandring vid 7.30-tiden och det var ganska brant uppåt i början.. Efter ungefär en timme kom vi fram till Inkaruinen Runkuraqay och lite senare tog vi oss upp på den första toppen, Runkuraqay High Pass som ligger ca 3.950 m.ö.h.

Sedan var det nerför ett tag och vid 10-tiden kom vi fram till Inkaruinen Sayacmarca där vi guidades runt en bra stund. Fortsatte neråt förbi ännu en ruin och sedan stod det inte på förrän vi kom fram till lunchstället där vi som vanligt serverades god mat (soppa + varmrätt).

Några i gruppen lattjade efter maten med en liten tygboll, tillsammans med några bärare och vår guide, till alla andras förtjusning. Det var väl inte världens mest tekniska gäng som försökte hålla tygbollen i luften…

Vid 12.30-tiden var det dags att börja gå igen och nu var det uppför igen men nu var det inte så brant och att komma upp till Phuyupatamarca Pass, 3.800 m.ö.h, var ingen match. Vi kom upp på toppen ca 14.00 och strax därpå var vi framme vid Inkaruinen Phuyupatamarca. Efter att ha tittat på ruinen bar det av nerför på riktigt, vi skulle ner till Winaywayna som ligger 2.650 m.ö.h.

Om det var jobbigt konditionsmässigt att gå uppför igår, så var det ganska jobbigt för lårmusklerna och knäna att gå lite drygt 1.000 meter neråt denna eftermiddag. Stentrapporna var oftast väldigt branta och den ofta lutande stigen (som tack och lov var ganska bred) gick ofta längs med bergets sluttning, där det åt ena hållet bara var ett stup nedåt i några hundra meter. När bärarna kom springande var det bara att trycka upp sig mot berget så långt det gick för att försöka ge dem så mycket plats som möjligt.

Sayacmarca-ruinen

Det var många och branta trappor både upp och ned på leden.

När det inte var långt kvar till nattlägret då kunde vi välja, gå raka vägen till lägret eller ta en omväg till ruinen Intipata. Vi valde omvägen för nu kände vi oss riktigt pigga och fräscha både i kroppar och knoppar. Dessutom kändes det som att det var läge att passa på att se så mycket som möjligt nu när vi var här. Det är ju inte speciellt troligt att vi kommer att gå Inkaleden någon mer gång. Ruinen var väl inte något speciellt, men vi fick en ganska bra vy över dalen och vårt nattläger på sluttningen nedanför.

Vid 17-tiden var vi framme i lägret och här fanns det möjlighet både att duscha och att köpa öl. Vi passade på att ta en varm, skön dusch men hoppade ölen den här gången. Avskedsmiddagen var jättegod, vi fick kyckling, pommes, chokladpudding och massor med gott att smaska på. Efter middagen samlade vi ihop dricks (+ lite öl och cigaretter) till bärarna och kockarna.

Vi gav 60 USD vilket kanske är lite mycket, men vi tycker att bärarna är riktiga hjältar som egentligen var värda att få ännu mera dricks. Vi hade aldrig fixat Inkaleden utan dom!

Tidig till sängs som vanligt för i morgon var det den stora dagen… Tyvärr regnade det en liten stund efter middagen vilket gjorde våra guider lite bekymrade, oftast brukade det dåliga vädret stanna kvar till nästa dag.

2007-09-12, Inkaleden dag 4
Väckning klockan 4.00 och sedan serverades vi en mycket enkel frukost bestående av te och vitt bröd. Sedan var det bara att packa ihop oss och gå de 10 minuterna till checkpointen där vi fick ställa oss i kö. Klockan 5.30 öppnades grinden och vi kunde påbörja den sista, korta vandringen mot Machu Picchu.

En tjej i gruppen, Karen, var dessvärre sjuk och klarade inte av att gå. Hon och andre-guiden stannade i lägret och avvaktade, de skulle gå några timmar senare när Karen förhoppningsvis hade piggat på sig. Under de dagar som vi gick leden så var faktiskt nästan alla i gruppen (11 av 15) sjuka någon dag. Oftast var det magarna som spökade, men några fick symptom på uttorkning också.

Första morgonsolen belyser Machu Picchu (sett uppifrån ”Sun Gate”)

Delar av Machu Picchu är inte helt återkonstruerat än

Vi andra i gruppen började vandringen mot ”Sun Gate” dit vi kom fram efter ungefär en timmes lätt vandring. Vid Sun Gate fotade och gratulerade vi varandra innan vi gick vidare den sista biten ner till Machu Picchu. Vi hade också en otrolig tur med vädret…

Det var klarblå himmel med några få vita moln och säkert 25-30 grader varmt. Det var något visst med att stå på toppen vid ”Sun Gate” och se hur Machu Picchu sakta blev belyst av solen när den gick upp.

Väl nere vid ruinerna satte vi oss och åt våra frukostpaket på en plats där man hade bästa möjliga utsikt över ruinerna. Det finns ju sämre frukostplatser i världen…

Nu var vi äntligen framme vid målet och så här efteråt finns det bara en sak att säga. Det var absolut värt allt slit! Det var en alldeles speciell känsla att komma fram till målet efter den långa och tidvis plågsamma vandringen och den känslan hade nog inte infunnit sig om vi hade åkt bussen upp till ruinerna.

”Vykorts-bilden” av Machu Picchu

Efter frukosten gick vi ner till checkpointen för att få stämplar i passen, gå på toa och bli av med ryggsäckarna. Sedan guidade Ribelino oss runt bland ruinerna i ca 1,5 timmar och efter det klättrade de flesta upp på Machu Picchu-berget men det gjorde inte vi. Det var nu riktigt hett i luften och vi kände att nu hade vi klättrat färdigt för den här gången. I stället för att klättra i ett par timmar roade vi oss med att lulla runt bland ruinerna och fota de levande gräsklipparna, dvs lamorna, fika och ta det lugnt.

Lama som poserar vid Machu Picchu.

Vid 13-tiden tog vi bussen ner till Aguas Calientes där vi köpte frimärken och varsin t-shirt. Gemensam lunch med gruppen intogs på en restaurang som låg mitt emot polisstationen. Mums vad gott det var med pizza och bira! Dessutom på låg höjd (nåja, i varje fall 2.600 meter) så att man var hungrig.

Tåget till Ollantaytambo avgick 16.20 och nu hade även Karen anslutit till gruppen. Bärarna hade burit henne från nattlägret till Machu Picchu och sedan hade de kört henne till sjukhuset i Aguas Calientes där hon hade tillbringat några timmar med att vila och få dropp. Hon var fortfarande mycket matt men ändå vid gott mod.

I Ollantaytambo bytte vi till buss och vid 20-tiden var vi tillbaka i Cuzco.

Vi tog farväl av de andra i gruppen eftersom vi skulle dra vidare till Ecuador tidigt nästa morgon. Tog också farval av guiderna som fick 30 USD var i dricks. Ägnade sedan kvällen åt att skriva vykort. Till middag blev det macka och bira i hotell-restaurangen, medans några i gruppen drog ut på stan.

Dessvärre fungerade inte toaletten på vårt rum och efter att hotellet försökt fixa den tre gånger gav vi upp och bytte rum. Kom faktiskt inte i säng förrän efter midnatt. Kors i taket!

2007-09-13, Till Quito
Upp klockan 05.00 och hann med lite frukt + te i matsalen innan taxin hämtade oss 05.30 för att köra till flygplatsen. Vi checkade in oss hela vägen till Quito (Equador) vilket förmodligen var anledningen till att vi fick gå in i ett rum bakom disken där tullen gick igenom våra överfulla ryggsäckar (som nu mest innehöll smutstvätt). När väl den lilla detaljen var avklarad kunde vi äntligen äta vår frukost i väntan på att planet skulle lyfta, det blev en ganska god macka + läsk.

Vi lyfte ca 08.45 och det tog en timme innan vi landade i Lima. Där skulle vi bara byta plan och trodde att vi hade hyfsat gott om tid. Men långa köer till säkerhetskontrollen, flygplatsskatten och imigrationskontrollen gjorde att vi ändå höll på att missa flyget. Men med andan i halsen så lyfte vi till slut strax efter klockan 11 och påbörjade den två timmar långa flygningen till Quito i Ecuador.

Läs mer om fortsättningen på resan och hur det var i Ecuador.

Advertisements


%d bloggare gillar detta: