Antarktis + Falklandsöarna och Sydgeorgien November 2009

Så var det äntligen dags för vår drömresa ner till en väldigt annorlunda värld, Antarktis. Vi har länge funderat på att åka hit, men tyckt att det var för dyrt. Men när vår erfarna guide på vår resa till bergsgorillorna i Uganda, Anders Haglund, sa att av alla ställen på jorden som han varit guide eller expeditionsmedlem på, så var Antarktis det bästa/häftigaste stället när det gäller djur och natur. Så det var bara att bita i det sura äpplet och skaka fram pengarna som behövdes. Vi bokade resan via Polar Quest, men operatören av själva båtresan var Quark Expeditions (det går lika bra att boka direkt med dem). Det här är vår enkla beskrivning av drygt tre veckor i en annan värld, långt bort på andra sidan jordklotet.

De åtta olika pingvinsorterna som vi fick se under resan

De åtta olika pingvinsorterna som vi fick se under resan.

31 oktober 2009

Vi (23 st) som skulle åka med Polar Quest samlades som hastigast vid gaten innan vi gick på Brittish Airways-planet som skulle ta oss till Heathrow. Det visade sig vara ett mycket blandat gäng i åldrarna 35-82, med en medelålder på kanske runt 45-50 år. Det blev några timmars väntan i London så vi provade på Gordon Ramseys krog på terminal 5, det var bra mat till hyfsade priser. Till slut var det dags att sätta sig på planet igen för en 14-timmars flygning till Buenos Aires. Det här är den tråkigaste biten av resandet, men vi lyckades nog till och med sova några timmar den här gången.

1 november

Väl framme i Buenos Aires blev vi bussade till hotellet och fick en timme på oss att byta om innan lunch och stadsrundtur. Vi gick ut och plockade ut lite pengar och hittade en uteservering där vi satte oss och njöt av värmen och en kall öl. Vi tog bussen till ett väldigt bra köttställe som hette Spettus där vi provade på kött av alla olika sorter tills vi var proppfulla och kunde knappt röra oss.

Den efterföljande stadsrundturen tog oss till några av de mest berömda sevärdheterna i stan, men flera av oss var nog både för mätta och trötta för att verkligen kunna uppskatta det vi fick se. Middagen på hotellet kunde vi ha hoppat över, för i stort sett alla var fortfarande mätta efter lunchen så den fina köttbiten fick åka tillbaka till köket i stort sett orörd. Vi somnade ovaggade…

2 november

På förmiddagen flög vi ned till Ushuaia, världens ände, med ett plan från Aerolinas Argentinas. Utsikten både när vi lyfte från Buenos Aires och när vi kom ned till de södra delarna av Argentina var häftiga. Ushuaia visade upp sig från sin bästa sida med sol och snöklädda berg som reste sig bakom den lilla staden. Vi checkade in på det fina hotellet Los Nires som låg väldigt vackert precis utanför byn, men istället för att vila efter resan ville vi som vanligt ut och utforska de nya omgivningarna och tog en liten promenad.

De flesta andra som skulle med vår båt bodde också på hotellet, men det var en gäst som vi definitivt inte trodde skulle med oss… Precis före oss så checkade en äldre argentinsk dam in på hotellet iklädd vit skinn-/pälskappa och märkeskläder, med sig hade hon tre enormt stora resväskor som hennes taxichaffis knappt orkade släpa in på hotellet. Det såg ut som hon skulle åka jorden runt och vara bort mycket länge. Vi skrattade gott åt hennes klädsel och överklass-stil. 

Vägg i Ushuaia

På kvällen var det en kort genomgång från Quark Expeditions som mest handlade om praktiska saker inför morgondagens ombordstigning på Ocean Nova. Här fick vi också se att damen med den vita skinn-/pälskappan visst skulle med på vår expeditionskryssning. Låt oss säga att hennes klädsel skiljde sig något från de övrigas… 

Kvällen avslutades med en gemensam middag, med en god köttbit och gott vin. Några i gänget satt uppe lite extra länge och vi fick t.o.m. ett nytt par i gänget under denna middag.

3 november

Vi lämnade all packning på hotellet på morgonen så att den skulle kunna fraktas direkt till våra hytter på båten. Under dagen så fick vi gott om tid till att göra stan (eller en kortare utflykt som några gjorde) och det var ju ganska fort gjort. Vi gjorde väl ett antal vändor på huvudgatan och fikade lite samt tog en god lunch innan det var dags att gå ombord på vårt hem under drygt två veckor, Ocean Nova, vid 16-tiden.

Ocean Nova i hamnen i Ushuaia

Efter en kortare presentation av alla expeditionsledare, guider och fartygets personal så var det dags för en livbåtsdemonstration. Jag hoppas att man inte behöver sätta på sig en överlevnadsdräkt under tidspress, för det verkade svårt även för någon som kunde det och i maklig takt…

Kvällen avslutades med en 4-5 rätters middag som var utsökt god. Man kunde välja mat från en liten meny som ändrades varje dag och det spelade ingen roll vad man tog, allt var kanongott. Även lunchen som ”bara” var en 3-4 rätters buffé-lunch var alltid god. Så vi kommer inte skriva mer om luncherna/middagarna varje dag, utan kan bara konstatera att det var lätt att gå upp något/några kilon på denna resa. Till varje middag provade vi på Argentinskt vin och avslutade alltid kvällarna med en drink eller någon/några öl uppe i baren. Det var dock väldigt lugnt uppe i baren på kvällarna.

Båten seglade ut i Beagle-kanalen med Argentina på ena sidan och Chile på andra. Vid midnatt skulle vi komma ut på öppet vatten och stöta på världens värsta hav när det gäller vågor, Drake sundet. Alla ombord på båten rekommenderades att ta sjösjukepiller och det var nog bra det. Den här gången blev vi vaggade till sömns när båten började närma sig öppet vatten.

4 november

Cape Petrel, en av många fåglar som följde båten på öppet hav

Visst gungade det ordentligt, men de ca 4-5 meter höga vågorna kom snett bakifrån så det var ändå inte så farligt tyckte vi. Trots det var det ett antal av båtens 68 passagerare som var sjösjuka och missade några av dagens måltider. Det var ändå ingenting jämfört med vad som väntade oss om två veckor på vägen tillbaka till fastlandet, men det får ni läsa om lite längre ned.

Solen sken och det var hyfsat varmt (10-15 grader) så vi fördrev denna dag på det öppna havet med att sola lite (där det fanns lä) samt fota fåglarna som följde efter båten. Det blev många bilder på olika petreller och albatrosser. Framförallt var det vi och en riktig naturfotograf som hette Jan Gustafsson som tyckte om att stå på akterdäck och försöka få det perfekta fotot på de snabba fåglarna.

Vi hämtade också ut våra varma och vattentäta gula jackor/parkas som skulle visa sig vara ovärderliga under resan, eftersom det bjöds på alla typer av väder man kan tänka sig.

5 november

Vi kom fram till Falklandsöarna tidigt på morgonen och gjorde vår första landstigning på West Point Island där vi gick över kullarna till Devils Nose.

Albatrosserna seglade iväg precis ovanför våra huvuden

Här kunde vi på nära håll se svartbrynade albatrosser och klipphoppar-pingviner. Man kom väldigt nära djuren och det var fler än en gång som man kände sig tvungen att ducka när en albatross svepte ned mot havet precis ovanför våra huvuden. Det var lite svårt att ta sig runt bland grästuvorna eftersom vi helst inte skulle vara närmare djuren än fem meter, men eftersom det låg en pingvin eller fågel i sort sett överallt så hände det väl att vi kom lite väl nära några gånger. 

Albatross i närbild

Solen sken och det var varmt så första landstigningen var perfekt. Den avlutades till och med med att vi blev bjudna på ett äkta brittiskt ”tea-party” hemma hos den enda familjen som bodde på ön.

Gam som också ville vara med på partyt

Vi försökte hela resan vara med i den första båten in till alla landstigningar och i den sista båten tillbaka, det var oftast vi tillsammans med Janne och några andra svenskar som var först i kön inför varje landstigning. Något som noterades av expeditionsledaren Graham som efter ett tag började kalla den första båten till land för ”the swedes boat”.

Åsnepingviner på den fina stranden

Båten tuffade vidare mot eftermiddagens landstigning som skulle göras vid en stor sandstrand på Saunders Island. Solen sken fortfarande och det var häftigt att gå iland och se alla gentoo-, klipphoppar-, magellan- och t.o.m. några kungs-pingviner.

Klipphopparpingvin i närbild

Hoppande Klipphopparpingvin

Vi satt länge och var fascinerade över hur lustigt klipphoppar-pingivnerna tog sig fram. Vi förstod också varför gentoo-pingviner också kallas för åsne-pingviner, de låter precis likadant som åsnor. I vågorna mot stranden lekte ett gäng med delfiner som  tyckte om att tävla mot våra Zodiac-båtar in mot stranden. Det visade sig att de var mycket bättre surfare än våra gummibåtar.

Vi var som vanligt bland de sista som skulle åka tillbaka till båten även vid denna landstigning och då hade det hunnit blåsa upp ordentligt, vilket gjorde Zodiac-turen lite äventyrlig. Speciellt att komma ut från stranden där vågorna slog in visade sig kräva en hel del skicklighet och tajming av föraren. Vi slapp bli alltför blöta, men en av båtarna tog en våg helt fel och blev i stort sett dränkta. Den assisterande expeditionsledaren Alex körde den båten och han blev sedan trackad för detta hela resan.

En lustig detalj på resan var att den argentinska överklass-damen i gruppen inte var med på några landstigningar alls (enligt Alex) utan hon satt mest uppe i baren och drack Bloody Mary. Inte ens när hon skulle ta kort så gick hon ut på däck utan fotograferade tydligen genom panoramafönstren.  Vi vet inte om följande är sant, men enligt några som hade pratat med henne hade tydligen hennes agent inte riktigt talat om vilken typ av kryssning hon var inbokad på. T.ex. så hade hon över trettio par skor med sig, något som kanske bättre lämpar sig för andra typer av kryssningar….

6 november

Vi kom fram till Falklandsöarnas huvudstad, Port Stanley, på morgonen och fick utforska staden på egen hand under förmiddagen. Vi gick på ett museum om öns historia tillsammans med ena Polar Quest-ledaren Jonas Sundqvist innan vi lullade tillbaka genom byn.

Vi avslutade besöket på Falklandsöarna med en öl på en pub tillsammans med Tom och Pär från västkusten, ett par glada ”gubbar” som vi gärna pratade bort någon/några timmar med under hela resan. Gärna över en öl eller en drink i baren…

Port Stanley, Falklandsöarna

På eftermiddagen var det dags att återigen åka ut på öppet hav i riktning mot Sydgeorgien.

7 november

En hel dag till havs. Vi fotade fåglar, spanade efter valar, såg lite delfiner, solade och försökte få tiden att gå. Inte mycket att skriva hem om, men en ganska skön dag ändå. Vi lyssnade på en hel del av de föreläsningar som de olika experterna höll i panoramabaren, de flesta var riktigt bra. På båten fanns det experter inom alla tänkbara områden, t.ex. fåglar, valar, historia och geologi. Men vi fick även höra föredrag från några av alla de ”riktiga” expeditioner som några av guiderna hade gjort.

Vi hade inte ännu hunnit bli less på att åka båt🙂

En av många Albatrosser som följde båten

En av många Albatrosser som följde båten

 8 november

Ännu en hel dag till havs, en kopia av gårdagen. Det enda som var lite annorlunda denna dag var att vi på eftermiddagen plötsligt såg land.Eller i varje fall några klippor som kallades Shag rocks som sköt rakt upp ur havet. Vädret var så bra och sjön ganska lugn så att kaptenen kunde åka närmare dessa klippor än vad någon på båten varit tidigare.Sedan bar det av vidare över öppet hav mot Sydgeorgien.

9 november

På morgonen kom vi fram till Sydgeorgien och första landstigningen gjordes på Salisbury Plain. Det var några få plusgrader och snöblandat regn till och från.

Unga elefantsälar som kivas

Jag och en kungspingvin

Här finns det en enormt stor koloni med kungspingviner (hundratusentals) och på stränderna låg det sjöelefanter och pälssälar lite överallt.

Sjöelefanterna är enorma och det gäller att ha respekt för dem, de kan röra sig hyfsat fort även fast de väger många hundra/tusen kilo.

Men det var kungspingvinerna som var huvudattraktionen. Även fast det ”bara” var lite över hundratusen pingviner när vi var där, så var det pingviner så långt man kunde se. Det var hur häftigt som helst att gå omkring bland alla dessa djur som var totalt orädda för oss, tvärt om var många ganska nyfikna på vad det var för underliga figurer som kom och hälsade på.

Det var också fascinerande att se alla ”daghem” där några få vuxna kungspingviner vaktade ett helt gäng med bruna, ludna ungar.

Kungspingviner, en vuxen som vaktar en massa ungar

Trots att vädret gjorde att allt blev snöigt och blött (det var mer än en systemkamera som slutade fungera på denna landstigning, även vår videokamera la av i slutet av landstigningen) så var det imponerande att se de enorma mängderna av pingviner som stod i den leriga sörjan. Man kunde faktiskt inte se slutet på kolonin, så stor var den.

Kungspingvin i närbild

Visst är föräldrarna fina att se på, men det var de bruna och ulliga ungarna som stod ut mest här. Det är svårt att tro att de ska bli ståtliga kungspingviner… Här kunde man gå omkring i timmar och bara fascineras av mångfalden.

Åsnepingvin på Prion Island

Åsnepingvin på Prion Island

Väl tillbaka på båten så försökte vi få alla saker torra inför nästa landstigning som skulle ske på Prion Island. Som tur var verkade de flesta ha fått igång sina kameror igen tack vare hårtorkar och andra knep. Nu hade blötsnön försvunnit och istället ersatts av strålande sol, tyvärr hade det också blåst upp till över 25 m/s när vi skulle sätta oss i våra Zodiac-båtar och tas oss in till ön.

Expeditionsledaren Graham var lite bekymrad och var inte säker på om det skulle gå, men vår ryska kapten sa att det inte var några problem. Han kunde hålla båten på plats i mycket värre vind. Zodiac-turen var guppig och det var ett litet äventyr att ta sig ombord på båten på rätt vågtopp, men vi tog oss säkert iland.

Här kunde vi se vandringsalbatrosser som häckade och deras nyfödda ungar som försökte göra sin första flygtur. Nere på stranden fick vi dessutom även se en elefantsäl och några gentoo-pingviner. Men det som var mest imponerande här var faktiskt den storslagna utsikten i solskenet. Det var en stor kontrast till morgonens landstigning.

10 november

På morgonen hade vi kommit till Fortuna Bay där vi gjorde landstigning bland pälssälar och mängder av kungspingviner. Även nu var det väl bara några plusgrader och vädret så ut att kunna bli hyfsat.

Kungspingviner som poserar framför Ocean Nova

Här strövade vi omkring ett bra tag på ett ganska stort område och kunde fotografera och lära känna djuren i vår egen takt. Det börjar bli lite larvigt att skriva det, men det är en fantastisk upplevelse att vara bland alla dessa djur som är helt orädda för människor. Dessutom så är naturen oerhört fascinerande.

Spår i snön från Kungspingvin och människa

Kungspingviner i yrande blötsnö

Vädret var hyfsat till en början, men det började snöa i slutet av landstigningen. Detta, tillsammans med den fortfarande ganska djupa snön på marken på vissa ställen, gjorde att det inte blev någon ”Shackelton”-vandring som annars var planerad till eftermiddagen. Synd tyckte säkert några, men inte vi…

Norska renar

Istället tog vi båten runt udden och la till utanför den gamla valfångststationen Strömness. Blötsnön fortsatte att falla, men vi gjorde en kortare landstigning ändå. Det fanns lite kungspingviner att titta på även här samt ett gäng med Sjöelefanter.

Vi fick t.o.m. se hur det går till när sjöelefanter parar sig… Vi kan väl säga att eftersom det är en enorm skillnad i storlek mellan hanen och honan så gjorde dem det försiktigt.

Dessutom dök det helt plötsligt upp en flock med renar som ville in till stationen. Ett djur man kanske inte väntar sig ska finnas här nere, men de var tydligen importerade av de gamla norska sjömännen för länge sedan och har anpassat sig till livet på ön.

Vi fick inte gå in i själva valfångststationen, delvis för att byggnaderna var fallfärdiga men också p.g.a. asbests.

11 november

Vi fortsatte vår färd söderut längs Sydgeorgien och gjorde en landstigning i den nedlagda valfångststationen Grytviken på morgonen.

Elefantsälar

Hela gänget samlades vid Shackeltons grav (eller ”the Boss” som Graham kallade honom) och skålade i rom, så borde alla landstigningar börja! Sedan gick de flesta in till stationen och utforskade den, medans vi höll oss kvar och fotograferade sjöelefanter och pingviner. Bland annat var det en liten sjöelefant-unge som verkligen visade upp sig från sin bästa och sötaste sida.

Elefantsälar som parar sig

Mycket ung och nyfiken elefantsäl

Efter en stund gick även vi in till stationen och höll på att hamna mitt i ett gräl mellan två unga sjöelefantshannar. Lite då och då under resan insåg vi att man är långt ifrån vardagen. Bland annat när vi och en kungspingvin står och väntar på att två enormt stora djur ska bråka färdigt i snön framför de rostiga och fallfärdiga byggnaderna i en valfångststation. 

Vi kollade in den gamla kyrkan innan vi tog oss till postkontoret för den enda möjligheten att skicka vykort under hela resan.

Vi var första båten för säsongen så de var glada att se lite folk, annars är Sydgeorgien inte speciellt välbefolkat.

Eftermiddagens landstigning gjordes i strålande våder på Godthul där vi klättrade upp på höjderna till en liten insjö där det fanns en koloni gentoopingviner och häckande jättestormfåglar att titta på. Även här såg vi en ganska stor flock med renar. De var mer än en i gänget som gjorde ordentliga vurpor på vägen upp eller ned, eftersom underlaget växlade mellan snö och is.

Giant petrell på väg att lyfta

Några i gänget klättrade vidare upp på toppen för att få bättre utsikt, men vi valde att stanna halvvägs och fota lite samt njuta av livet. Dessutom var utsikten även här fantastisk när de omgivande bergen badade i solsken.

Jag med Ocean Nova långt ner i viken

På vägen tillbaka till båten tog Alex oss förbi ett litet vattenfall samt visade oss en sällsynt häckande albatross uppe på en klippvägg. En fågel som inte ens fartygets fågelexpert Dimitri hade sett tidigare.

12 november

Sista dagen vid Sydgeorgien inleddes med en landstigning på Golden Harbour i strålande solsken och några plusgrader. Det var en fantastisk vy att se de soldränkta snöklädda bergen på vägen in till denna landstigning.

Elefantsäl som visar upp sig på stranden inför sitt harem

Den här stranden kryllade av pälssälar, elefantsälar och kungspingviner. Det var så mycket djur så det t.o.m. var trångt att hitta någon plats där zodiac-båterna kunde landa. Här var det i stort sett omöjligt att hålla på ”fem meters”-regeln för det var djur nästan överallt.

Det fanns några kungspingviner att fota…

Så vi valde att ta närbild på en av dem

Kungspingviner på marsch mellan alla Elefantsälar

Det var en salig blandning av kungspingviner och elefantsälar

Kungspingvin i övergångsåldern

Eftersom det var så mycket djur kunde vi inte heller röra oss så fritt som vi önskade, men det räckte bra att bara gå 40-50 meter i olika riktningar för att på väldigt nära håll kunna titta/fota alla djur vi ville.

Äntligen får man vara ifred på stranden…

En arg pälssäl som vaktade sitt område

Exet gjorde en riktig vurpa på en isfläck, men som tur var så skadades inget mer än självförtroendet. Annars vadade vi runt i den grunda bäcken för att få bra foton av alla kungspingviner, men också för att det var det säkraste sättet att ta sig runt på bland alla djur.

På denna landstingning fick vi även sällskap av den brittiska flottan som hade en jagare i närheten.

Vår expeditionsledare Graham passade på att läxa upp dem eftersom de hade ingen aning om hur de skulle uppföra sig bland djuren. De klampade runt och störde djuren utan att tänka sig för alls. Respekt för djur och natur var ordet för dagen från Graham.

Under lunchen rundade vi sydspetsen på ön och upplevde samtidigt en snöstorm utan för fönstren. Vädret växlar fort på Sydgeorgien och vi har under våra dagar här upplevt allt från vindstilla och strålande solsken, till storm och blötsnö.

Vi gick djupt in i Drygalskifjorden där solen återigen bröt igenom molnen och gav oss en superläcker vy av glaciären längst inne i fjorden. Kaptenen tog båten ända fram till iskanten, mäktigt. Vi var kanske 10-20 meter från glaciär-kanten som var en bra bit högre än båten.  Sedan var det dags att bege sig ut på öppet hav igen, nu med riktning mot Antarktis.

Glaciären längst inne i Drygalskifjorden

13 november

Cape Petrel

En hel dag till havs. Vi fotade fåglar, spanade efter valar, såg isberg, solade och försökte få tiden att gå. Inte mycket att skriva hem om, men en ganska skön dag ändå efter alla upplevelser vi fått på Sydgeorgien. Det tar ett tag att smälta allt man får se.

Vi lyssnade på en hel del av de föreläsningar som de olika experterna höll i panoramabaren, de flesta var riktigt bra. Dock var vår ryska fågelexpert lite svår att förstå ibland eftersom hans engelska inte var den bästa, men kunskapen var det inget fel på.

Sjön var också ganska lugn, vilket tydligen var lite ovanligt. Vi skulle snart få veta orsaken till att det inte var så mycket vågor…

Middagen blev avbruten för att kaptenen tyckte att vi skulle passa på att se ett av de största isberg som han någonsin varit med om på sin drygt 13 år i Antarktis. Isberget, eller vad det nu kallas när det är så stort, var över sju kilometer långt.

14 november

Nästan en hel dag till sjöss igen, det enda som bröt upp den begynnande tristessen var en kort landstigning på Shingle Cove som ligger på Sydorkneyöarna.

Här blåste det friskt och när man klättrat upp en bit för att se kolonin med adeliepingviner så var det långa stunder svårt med sikten för att snön yrde ordentligt. Vi stannade inte så länge uppe på höjden, utan valde att klättra ner igen för att söka skydd för vädrets makter.

Adelepingvin

Adelepingviner

Nere vid landstigningsplatsen var det lä och riktigt behagligt att stå och se på hur pingvinerna åkte nerför sluttningen på magen för att sedan dyka i vattnet.

Det här var faktiskt den enda pingvinsorten som mest såg ut som ”pingviner”. De hade inga färger, inga tofsar utan var bara svarta och vita. En lustig sak är att deras ögon såg mycket märkliga ut, nästan som leksaksögon.

Sedan var det åter dags att åka ut på öppet hav…. trodde vi ända tills båten plötslig saktade ned sent på kvällen när vi satt i baren.

Det visade sig att vi nått kanten av packisen som var ovanligt långt norrut det här året. Det var en overklig syn att i båtens starka strålkastare bara se packis runt omkring hela båten. Det här var också orsaken till att överfarten varit ganska lugn, packisen hade dämpat alla vågor.

15 november

Hela detta dygn försökte kaptenen lotsa fartyget (som egentligen inte får gå i så här tjock packis) genom isen och försöka få oss ned till Antarktiska halvön utan några större förseningar eller skador på båten.

Kaptenen hade på sina tretton år i dessa farvatten inte sett så mycket packis så här långt norrut. Det var fascinerande att se hur vi sakta kunde trycka bort flaken med packis och på så sätt ta oss igenom. Men vi insåg alla att tiden höll på att rinna ifrån oss, skulle vi komma fram i tid till Antarktiska halvön i morgon? Expeditionsledarna påstod det, men vi tvivlade.

Packisen som vi var nära att fastna i

Hur som helst så fördrev vi dagen med att titta på is (!) och fåglar, sälar och till slut även lite sillvalar och några späckhuggare på långt avstånd.

Eftersom vi var första båt för säsongen på denna rutt kunde vi inte få hjälp av andra båtar med att hitta öppet hav. Tydligen fanns det inte heller några andra tekniska hjälpmedel på båten för att se var isen var, så det var upp till kaptenen att försöka gissa sig till vart vi skulle åka för att inte stöta på alltför mycket packis. Först sent denna kväll, eller om det var nästa kväll, fick kaptenen en sattelitbild som visade var packisen fanns.

Men det fanns de som hade det värre fick vi höra. Nere i Antarktis satt en rysk stor och stark isbrytare fast i packisen med en specialexpedition som bara skulle se Kejsarpingviner (de finns bara på ganska svårtillgängliga ställen i Antarktis). Den här isbrytaren satt fast i isen i nästan två veckor innan isen släppte taget om dem… 

16 november

Vi vaknade upp och insåg att båten t.o.m. låg längre norrut än när vi gick till sängs 10 timmar tidigare.

Isberg i solljus

Det visade sig att det inte gick att gå öster om Elefantön, utan båten tvingades vända tillbaka mitt i natten. Vi skulle bli minst ett dygn försenade ned till Antarktiska halvön. Till slut hittade ändå kaptenen den västra kanten av packisen och vi kunde vända söderut och åka längs med kanten hela vägen ned till halvön.

En av många sillvalar som vi såg väldigt nära båten

Det var en fin dag med mycket sol så vi stod ute på däck så mycket som möjligt. Det var fina isberg överallt kring oss och ett gäng med sillvalar (den näst största valen som finns) följde med båten under en lång stund, ibland var dom precis bredvid båten.

Snow Petrel

Annars gjorde vi som vanligt under de långa båtturerna… Vi solade lite och fotade en massa fåglar. Ibland blev det faktiskt riktigt bra kort.

Det var också häftigt att se alla dessa isberg segla förbi, en syn man inte kan bli mätt på.

Många på resan hade riktiga värsting systemkameror och objektiv, men det var också en del som bara hade med sig en vanligt kompaktkamera med hyfsad zoom.  Vad vi kunde se så verkade alla nöjda med bilderna som de tog, så även om proffsen säkert tog bättre kort (framför allt kvalitén när det gäller de små detaljerna) så var det ganska många av oss amatörer som också lyckades få en hel del bra kort.

Vi hade med oss en Canon EOS 500D med objektiven Canon EF-S 18-55/3.5-5.6 IS samt Canon EF 70-300/4-5.6 IS USM samt kompaktkamerorna Panasonic Lumix DMC TZ3 och den vattentåliga Olympus My TOUGH-3000.

17 november

Äntligen kom vi ned till Antarktiska halvön som tog emot oss med gråmulet väder när vi stävade längs med halvön för att hitta en plats där vi kunde gå iland.

Till slut stannade båten vid ett ställe, Whittle Peninsula, som knappt några andra båtar varit vid, men väl vår expeditionsledare Graham som hittade denna plats när han paddlade längs med halvön i ett annat äventyr. Vår ryska kapten hade aldrig varit där så han navigerade båten försiktigt in mot land.

Isberg på väg att bryta sig loss från Antarktiska halvön

Den mäktiga Antarktis-isen hängde nästan över oss när vi gick iland på en liten udde där det även låg en Weddellsäl och vilade sig. Han blev nog ganska förvånad över att se en massa gula saker som klampade omkring på hans lilla plätt, men återgick snart till att sova.

Weddellsäl på väg att dyka i vattnet

Det blev också en lite kortare tur bland isbergen med zodiacen innan det var dags att styra båten mot nästa ställe.

Nästa stopp för dagen var Mikkelsen Harbour, en plats med en fantastisk omgivning och ganska mycket pingviner att titta på.

Kejsarpingvin som poserar framför Ocean Nova

Flygfärdig, blåögd skarv

Här hittade vi också resans stora överraskning, mitt bland alla ”vanliga” pingviner står en ensam kejsarpingvin. De ska egentligen inte vara så här långt norrut, utan hålla till på mer avlägsna platser i Antarktis. Troligtvis var det en unge som simmat lite fel under vintern… Det spekulerades i att det kanske bara är max 100 svenskar som sett en kejsarpingvin och nu var det helt plötsligt drygt 20 till som fick chansen.

Sista stoppet för dagen var en zodiac-krysning vid den argentinska forskningsbasen Prima Vera vid Cierva Cove. Det första som hände var att vi såg ännu en ensam kejsarpingvin på ett isflak. Vi stannade en stund för att titta på den, men sedan bar det av ut bland isbergen.

Isberg

Ännu ett isberg

Vikvalar som var nyfikna på oss

Hur häftigt som helst att stilla kryssa runt och se på alla denna is och alla märkliga formationer. Turen avslutades med att några av båtarna, som tur var var vi en av dem, fick sällskap av två vikvalar som var riktigt nyfikna på oss och simmade runt och under zodiac-båtarna länge. Vid ett tillfälle kunde vi i det kristallklara vattnet se den drygt tio meter långa valen simma under vår lilla gummibåt och dyka upp på andra sidan. Ett magiskt ögonblick.

18 november

Idag hade vi seglat till Sydshetlandsöarna och gjorde första landstigningen på isen i Deception Island. På isen undrar ni??

Ocean Nova i isen

Ja, kaptenen tog sats och körde in båten i isen som låg längst inne i viken och kom så långt in så det bara vara att öppna upp luckan där vi normalt kliver ombord på zodiac-båtarna. Nu kunde vi istället gå ut på isen genom den luckan och snart var alla (även alla i besättningen) ute på isen och fotograferade båten.

Vilar upp sig i den varma sanden

Gentopingvin

Krabbätarsäl som knappt orkade lyfta på huvut när vi gick förbi

Sedan var det dags för en mer normal landstigning en bit närmare öppningen till denna vulkanö.

Vi gick iland på den svarta stranden vid Whalers bay. Här kom den vulkaniska aktiviteten upp till ytan och den svarta sanden var ganska varm och det rykte/luktade svavel från den.

Här såg några en leopardsäl (dock inte vi), men annars var det mest lite pingviner och sälar som var av intresse här. Här bjöds det också tillfälle att bada i Antarktis. Tidigare kunde man gräva en grop på stranden som fylldes med ganska varmt vatten, men det var inte tillåtet längre.

Så det vara bara att slänga av sig alla lager med kläder och springa ut i det kalla vattnet. Tack vara vulkanen så var det säkert mellan 5-10 plusgrader i vattnet, men vi har badat i Antarktis (en kort stund).

Sista landstigningen på denna resa gjorde vi vid Half Moon Island.

Åsnepingviner som hoppar i vattnet

Här fanns det en stor koloni med hakremspingivner och Graham hade lovat att vi skulle få se en makaronipingvin idag också. Det var kanske mest på skoj från hans sida och för att hålla hoppet uppe hos oss att vi även skulle få se den pingvin-sorten. Jag tror nog alla (även Graham) blev glatt överraskade, för mitt ibland alla hakremspingviner stod det faktiskt en ensam makaronipingvin.

Hakremspingviner

Vi fick ju också se ett helt gäng med hakremspingviner som höll på att bygga bon. Det innebar att mannen i familjen gick och plockade (eller snodde) en liten sten någonstans, som han sedan stolt bar tillbaka till honan som väntade i boet. Allt det här pågick bara någon meter framför oss. Vi stannade länge och tittade på de hårt arbetande pingvinerna.

Vi passade också på att titta oss omkring på ön och njuta av sista stoppet i Antarktis.   

Vi hade fått se åtta olika pingvinsorter på denna resa, det är något som man normalt sett aldrig får göra. Nu bar det av norrut igen, mot Sydamerika.

19 november

En dag till havs och nu fick vi verkligen känna på vad världens värsta hav, Drake sundet, kunde bjuda på.

Middagarna ombord var ofta riktiga gourmetmiddagar

Vågor på drygt 6-8 meter, som dessutom kom från sidan, gjorde att båten gungade och rullade ordentligt. Enligt kaptenen var det ändå en ganska normal dag i detta oroliga vatten.

Nu fick riktigt många känna på hur sjösjuka känns, t.o.m. Polar Quest-guiderna Jonas Sundqvist och Vera Simonsson som ändå gjort denna resa många gånger blev sjösjuka.

Jag klarade mig från att bli sjösjuk, men exet kände av det lite så att han kunde inte sitta högst uppe i baren. Men på övriga däck var det OK även för honom. Det var faktiskt lite kul att försöka ta sig fram i båten utan att studsa alltför mycket mellan väggarna.

Annars var det här en dag som mest tillbringades i hytten med att slöa och sortera våra bilder (det blev några tusen bilder…).

20 november

Yterligare en dag till havs. Allt var sig likt från igår, men framåt kvällen kom vi in på lite lugnare vatten vilket gjorde att alla kunde njuta av avslutsmiddagen och det efterföljande bildspelet med ett urval av allas bilder som visades i panoramabaren.

Sista natten ombord på båten sov nog de flesta riktigt gott medans båten sakta tog sig tillbaka till Ushuaia.

21 november

Vi lämnade båten och sa adjö till alla expeditionsmedlemmarna under morgonen och vid lunch var det dags att sätta sig på ett inrikesflyg tillbaka till Buenos Aires.

Vi hann byta om som hastigast på hotellet innan det var dags att åka iväg för en sista avskedsmiddag och en tangoshow. Maten var god, vinet var gott och det var nästan så att man ville upp och dansa tango också. Många var nog ändå lite för trötta för att verkligen uppskatta detta och längtade till en säng som inte rörde sig.

22-23 november

Tidigt på förmiddagen var det dags att åka ut till flygplatsen igen, nu för att påbörja resan tillbaka till Stockholm. Det är inte mycket att skriva om, det var en lång, lång flygresa men till slut landade vi i Stockholm. Trötta, men mycket nöjda efter en helt fantastisk resa.



%d bloggare gillar detta: